Krönikörer

Mental istid i klimatfrågan

Krönikörer Artikeln publicerades

Ett ord som kommit att bli allt mer i tiden är ”klimatångest”.

Det är en rätt träffande beskrivning av det intellektuella undantagstillstånd som råder i landet, där vi riskerar att gå vilse i dimman av ogrundade påståenden och överdrifter.

Det saknas inte verkliga utmaningar i världen. Miljoner människor lever i fattigdom, ofrihet eller på flykt, och varje dag dör barn och vuxna av HIV, malaria och undernäring. Det är alla problem som vi har tillräckligt ackumulerad kunskap kring och erfarenhet av för att veta hur vi ska kunna lösa.

Dessa förhållanden står nu tyvärr inte i fokus för den samhällspolitiska debatten, regeringens planer för det europeiska ordförandeskapet eller massmediernas sökljus. Istället har prefixet klimat kommit att undantränga allt annat.

Klimat- och miljöfrågorna äger självklart sin relevans. Enbart i Europa dör 200.000 personer per år av extrem hetta och hela 1,5 miljoner av extrem kyla. Naturen förändras hela tiden, och vi kan också till viss del påverka den. Men eftersom vi inte kan styra den har människan i alla tider fått utveckla sin förmåga att anpassa sig till förändringar. Det ska vi göra även framgent, och ingen är av någon annan åsikt än att vi ska bruka jordens resurser på ett sätt som inte skapar irreparabla och oönskade skador, utan på ett klokt och långsiktigt sätt.

Men den politiska debatten på hemmaplan har nu under lång tid kommit att handla om huruvida Sverige, som ligger i den globala framkanten när det gäller att utveckla ny miljöteknik, som återvinner 95 procent av sina hushållssopor och som står för mindre än 0,2 procent av världens samlade utsläpp, ska späka sig för att minska utsläppen med uppåt hälften inom snar framtid. Det är rent ut sagt hjärnsläpp.

Den globala tillvaron innebär att vi som har förmånen att leva i frihet och demokrati har ett ansvar för att tänka globalt. Det går inte längre att låtsas som om våra handlingar är isolerade från resten av världen.

Svenska politiker i regering och riksdag vet mycket väl att de åtgärder som diskuteras för svensk del inte kommer att kunna påverka den globala temperaturen ens en decimal. Inte ens det omfamnade Kyotoprotokollet skulle i fullt genomförande kunna påverka temperaturen annat än på marginalen – men till extremt höga kostnader. Så varför skulle Sverige ödsla enorma resurser på åtgärder som i det större perspektivet inte kommer att ha någon som helst inverkan på klimatet, men som med all säkerhet kommer att kosta oss sämre ekonomi och färre jobb?

En besvärande tanke är att det handlar om politiskt poserande. Istället för att ta sig tid att ordentligt undersöka de olika antagandenas hållfasthet och utifrån det göra bedömningar av var våra ansträngningar kan ge mest effekt, rusar man runt och bjuder över varandra som på en upptrissad bondauktion eftersom det handlar om att framstå som den som bryr sig mest. Tyvärr är det andra som kommer att få betala priset.

Det globala tillståndet tål att diskuteras. Men den mentala istid som brett ut sig över Sverige i klimatfrågan är förödande. Den enda solstrimman hittills är att Maria Wetterstrand i sin strävan efter att göra miljöpartiet regeringsfähigt nu efter femton års tid äntligen har insett att EU-samarbetet kan användas för att åstadkomma gemensamma överenskommelser. Alltid något, sa han som fick se Åmål.

Tove Lifvendahl
Informationschef på Svenskt Näringsliv