Ljunggren: Jag tror att samarbetslinjen faktiskt vinner
En ny regering baserat på 1900-talets idéer har slagit sig samman med det som antagligen blir 2000-talets idéer. Rött och grönt, eller snarare pragmatiserat rött och grönt.
Bägge partierna är mer intresserade av makt än av ideologisk renhet. De tycker det är bättre att realistiskt sitta i kabinettet och göra vad som göras kan, än att sitta på läktaren och ropa burop till dem som regerar.
Tanken är att återupprätta industripolitiken, satsa på att modernisera svenskt näringsliv ytterligare, stimulera forskning och utbildning, entreprenörskap och nyföretagande. Allt med inriktning på ”det gröna” och hållbarhet. Inte bara för att det bidrar till att rädda mänskligheten, utan också därför att det finns ekonomiska argument, läs ”vinster”.
Det finns förstås dynamik i den här regeringskonstellationen. Ta det där med synen på arbete och tillväxt.
Några tycker att det finaste som finns är att folk kliver upp klockan 5 och med blodsmak i käften, ställer sig och väntar på den kommunala omnibussen som ska föra dem till fabriken, må vara det stora multinationella kosmodemoniska bolaget eller någon inrättning inom det välfärdsindustriella komplexet.
Andra tycker att tillväxt till priset av att vi måste offra våra kulturella och mänskliga dimensioner är mer tveksamt och ser egentligen hellre alla får ett friår som gör att de kan finna sig själva. Och ger plats åt någon som för omväxlings skull vill ha ett riktigt arbete.
Men inom ramarna för denna typ av motsättning sker politisk utveckling. Machiavelli konstatera att samhällskroppen mår bra av lite lätt feber. I konfrontationen sker ofta kreativa lösningar om alla parter är intresserad av att få ett bra avslut.
Vid sidan om det industriella perspektivet har också den nya regeringen ambitionen att knyta till sig några andra partier för att skapa ett kreativt mittenblock i svensk politik. Inledningen till detta projekt har varit att låta vänsterpartiet få en utredning om hur offentlig sektor skulle kunna återsocialiseras. Under två år ska detta undersökas.
Under den tiden kan socialdemokraterna i lugn och ro konversera med de borgerliga partierna kring temat om frivilligt samarbete mittut i politiken är bättre än tvångsmässigt beroende av kvasibolsjevikerna på vänsterkanten.
Troligtvis kommer några av de borgerliga partierna att välja att minimera skadorna av valförlusten och förespråka förnuftiga kompromisser med socialdemokraterna. Andra kommer att försöka fundera ut ett händigt sätt att med Sverigedemokraterna som stöttepelare återupprätta en borgerlig regering 2018 på temat ”Allians för SVERIGE”.
Låt mig gissa att det är samarbetslinjen som vinner denna kamp om borgerlig inriktning. Men jag är inte alltför säker.
Stig-Björn Ljunggren
Statsvetare och S-debattör
