Krönikörer

Konsten att överskrida gränser med sound och sväng

Petter Ek skriver om nya jazzskivor var fjärde onsdag

Krönikörer

Det sista kontroversiella gränsöverskridandet i musikens värld iscensattes av RUN-DMC och Aerosmith på 80-talet, med låten Walk this way. MTV-generationen mins videon där hip hoparna sitter i sin replokal och stör sig på den höga ljudnivån från Aerosmiths Marshallstackar i rummet jämte.

Men sen förenas dom. Den här typen av tabun finns inte längre. Däremot dyker det fortfarande upp en del nya udda kombinationer. Som samarbetet mellan vispoeten Nina Ramsby och Ludvig Berghe trio, som du hör på plattan Du har blivit stor nu (en kamp!). Kan det svettiga groovet från ridecymbal och kontrabas bära upp ett budskap om kärlek, frågar sig gruppen på MySpace. Det beror nog på vem man frågar. Själv tycker jag att dom får till det ganska bra.

Nina Ramsby har inget av det som traditionellt anses som konstituerande för en jazzvokalist, i form av röstdjup, eftertryck, swing- eller bluesfeeling, men däremot en sällsam närvarokänsla. En sann naivist är vad hon är. Men blanda inte ihop det här ordet med naiv. Och definitivt inte dilettantist. Musikaliteten har hon. Liksom förmågan att skriva texter.

Musiken är skriven av Ludvig Berghe och växlar mellan amerikanskt hårdsväng och det nordiskt eftertänksamma. Det lockar att peka ut alltsammans som en modern version av det Cornelis gjorde med Jan Johansson trio en gång i tiden.

Bäst gör sig Nina Ramsby sångstil i de lugnare numren. Men fräckast och mest unika är gruppen när de rör sig i de hårdaste av de hårda New York-kvarteren, som i Du och jag är på väg igen och Ere sant, ere sagt? Få svenska gruppen får till det sound och sväng som levereras här. Och det är lika mycket Ludvig Berghes som bassisten Lars Ekmans och trumslagaren Daniel Fredrikssons förtjänst. Tankarna går till Wynton Marsalis stilbildande platta Black codes from the underground, med Kenny Kirkland på piano.

En inspelningen jag förmodar att samtliga i Ludvig Berghe trio studerat ganska ingående. När Ludvig Berghe öser som hårdast i Ere sant, ere sagt? känns han som en svensk Kenny Kirkland.

Och mitt i allt ihop Nina Ramsby, som sjunger om att bli dumpad. Ett samarbete över blockgränserna är vad det handlar om och som säkert kan locka en del nya yngre lyssnare till jazzen. Inte minst från indiekulturen där Nina Ramsby är känd sedan tidigare.

Petter Ek