Annons
Nyheter

Johansson Heinö: Sverige – dekonstruktionens enfaldiga land

Det är dom små skillnaderna”, konstaterade Vincent. De dippar pommes frites i majonnäs istället för ketchup.
Nyheter • Publicerad 6 augusti 2014
Foto: TT

Och en Quarter Pounder heter Royal with Cheese. 1994, samma höst som Quentin Tarantinos Pulp Fiction hade premiär, började jag på universitet.

Bland det första jag förväntades lära mig var att John Travoltas karaktär Vincent hade fel. Egentligen fanns det inga kulturer. Det var i alla fall meningslöst att prata om dem. Att diskutera kulturella skillnader var rentav farligt; risken var nämligen att man gjorde sig skyldig till kulturessentialism, ett av den akademiska straffskalans allra grövsta brott.

Annons

Tjugo år senare har jag fortfarande inte stött på någon som tror att kulturer är statiska och oföränderliga. Kulturessentialisten visade sig vara en halmgubbe som teoretiker med verklighetsångest fäktas mot. Förblindade av sin fokusering på förändring har dessa samtidigt missat den stora bilden. Faktum är att nationella kulturer framstår som något av det mest beständiga som människan skapat.

Men 1990-talets akademiska modeteorier är idag etablerad humbug på kultursidorna. I en recension (Expressen, 26/7) av Per Brinkemos Mellan klan och stat (Timbro). Om somalier i Sverige skriver Bilan Osman: ”gång efter gång tas skillnader och olikheter mellan den svenska och den somaliska ’kulturen’ upp”. 

Det är inte avsett som beröm. Att tillskriva den somaliska kulturen andra egenskaper än den svenska är enligt Osman kolonialt. Enligt en lika vanlig som skruvad logik är det ett hot mot utsatta grupper att beskriva deras kultur som annorlunda.

Rädslan för ökad kunskap om kulturella skillnader är kanske den mest irrationella tankefiguren i dagens samhällsdebatt. Så många tycks nöjda med sina invanda förklaringsmodeller – strukturell rasism, bristande integrationsvilja – att de inte ser att den enklaste förklaringen oftast också är den bästa.

Somalier och svenskar kan nästan ingenting om varandra. I en undersökning om upplevda kulturella avstånd mellan svenskar och invandrargrupper placerades somalierna längst bort. Jag har haft kollegor med professorstitel som frågat mig ifall somaliska är ett språk eller om de pratar arabiska.

Särskilt konstigt är det kanske inte. I sin iver att skriva in Sverige i den europeiska kolonialhistorien glömmer de postkoloniala tänkarna att det anmärkningsvärda med det svenska fallet är frånvaron av kolonier.

Så sent som för 25 år sedan hade endast en handfull människor migrerat mellan Sverige och Somalia. Till skillnad från pakistanier i Storbritannien eller surinameser i Holland kommer därför somalier i Sverige till ett land med vilka generationerna före dem inte haft något utbyte alls.

Mångkulturell samlevnad är vacker, nödvändig men svår. Kunskap kan lindra kulturkrockar, förebygga diskriminering och förlösa all den fantastiska potential som ett pluralistiskt samhälle rymmer. Den dag vi kan roas över de små skillnaderna mellan oss är mycket vunnit.

Den som däremot tror att kulturella skillnader försvinner om vi inte pratar om dem har gått vilse i dekonstruktionens enfaldiga land.

Andreas Johansson Heinö är statsvetare från Göteborg och medverkar regelbundet som krönikör på ledarsidan. Disputerade 2009 på en avhandling vid Göteborgs universitet om demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Är sedan 2013 verksam vid näringslivets tankesmedja Timbro. Bor på Hisingen. Andreas Johansson Heinö bloggaroch finns också på Twitter

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons