Krönikörer

Johansson Heinö: Reinfeldt måste ta integrationsdebatten på allvar

Krönikörer

När regeringen Reinfeldts tid vid makten så småningom summeras är det två bedrifter som särskilt bör framhävas: 1. Att regeringen i en tid av ekonomisk kris lyckats sänka skatterna på arbete utan att äventyra vare sig statens finanser eller välfärden.
2. Att regeringen i en tid av ökade flyktingströmmar och integrationsproblem lyckats liberalisera Sveriges migrationspolitik. Sett ur ett europeiskt perspektiv är den nu förmodligen den allra mest öppna.

Artikeln publicerades 7 maj 2014.

Medan skattepolitiken följdriktigt splittrar de politiska blocken har Fredrik Reinfeldts flyktings- och invandringspolitik återkommande fått beröm även från vänster. När hans europeiska regeringskollegor har förespråkat stängda gränser och hårdare krav på anpassning har Reinfeldt framställts som ett stolt svenskt undantag som värnar tolerans och mångkultur.

För det ärjust statsministern, snarare än regeringen, som ses som garanten för denna politik. Migrationsminister Tobias Billström riskerar däremot att bli ihågkommen för några slarviga ordval. Detta trots att han som ansvarigt statsråd i Sveriges mest invandringspositiva regering någonsin har genomfört en omfattande liberalisering av arbetskraftsinvandringen, kraftigt utökade rättigheter för papperslösa och därutöver sett till att Sverige som enda land ger flyktingar från Syrien permanent uppehållstillstånd. Bilden av Billström är orättfärdig men den är också en slående illustration av att det är vad man säger, och inte vad man gör, som räknas.

Detta gäller särskilt som Billström inte bara har gjort sig skyldig till retoriska grodor. Han har överlag backat upp sin politik med en saklig och övertygande argumentation. Formuleringarna har inte varit lika svulstiga som statsministerns, men de har å andra sidan vittnat om en minister som bottnar i sitt ämne.

Migrationspolitikensframgångar motsvaras dessvärre av fortsatt omfattande integrationsproblem. Reinfeldts båda integrationsministrar, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag, har haft goda intentioner men svaga muskler. Medan invandringsdebatten reducerats till en metadebatt om ordval och åsiktskorridor har integrationsdebatten det senaste året slumrat in.

Men väljarnas oro stillas inte med tystnad. Enligt senaste siffrorna från SOM-institutet som publicerades förra veckan rankar väljarna nu invandrings- och integrationsfrågor som de fjärde viktigaste.

Sett i det ljuset är det särskilt problematiskt att Sverigedemokraterna fortsätter att ställas i vägen för en seriös debatt. När statsministern nyligen intervjuades av Aftonbladet (27 april) handlade frågorna om Billström, Kärrtorp och Sverigedemokraterna.

Istället föratt möta de väljare som oroar sig över ett djupt segregerat samhälle klamrar sig statsministern fast vid en fruktlös och fördummande ont mot gott-retorik gentemot Sverigedemokraterna: ”enda skälet till att de existerar”, hävdar Reinfeldt är ”för att få inflytande för att ge sig på invandrare”.

Men 8-9 procent av svenska väljare är sannolikt inte ute efter att ”ge sig på invandrare”. Somliga är rasister, men den stora majoriteten är sannolikt bekymrade över segregationen. Med hänvisning till en icke-fungerande integration vill de ha en mer restriktiv migrationspolitik. De har fel, men de är mottagliga för argument. Tidigare har många av dem röstat på Moderaterna. Om statsministern klev ner från sin höga häst skulle han sannolikt också ha en chans att vinna tillbaka dem.

Andreas Johansson Heinö
Statsvetare