Krönikörer

Johansson Heinö: Nej, Europas väljare har inte plötsligt blivit fascister

Krönikörer

Söndagskvällens segrar för franska Nationella fronten, Dansk Folkeparti och United Kingdom Independence Party har skakat om Europas politiska landskap.

Artikeln publicerades 26 maj 2014.

Aldrig tidigare harett högerpopulistiskt parti vunnit ett nationellt val i Europa. Nu blev det tre segrar på en kväll.

Det finns mycket att beklaga i detta facit. Men avståndstaganden från dessa partiers främlingsfientliga retorik, protektionistiska politik och, i vissa fall antisemitiska och fascistiska rötter, måste kombineras med en nykter analys av vad det var som hände. En dålig analys av valet riskerar att göra större skada än ett dåligt valresultat.

Europas väljare harinte blivit fascister över en natt. En uppenbar slutsats av valresultaten är att populism, inte extremism, lönar sig. Flera av de mest extrema partierna i parlamentet – brittiska BNP, bulgariska Ataka, rumänska PRM – röstades bort i söndags.  Förutsättningen för att var tredje brittisk, var fjärde fransk och var femte dansk väljare ska rösta på Nigel Farage, Marine Le Pen och Kristian Thulesen Dahl är att de inte uppfattar dessa politiker som fascister. Det står oss fritt att argumentera att så är fallet, men det är inte så väljarna tänker.

Från ett svensktperspektiv tenderar vi att betrakta den europeiska högerpopulismen genom ett sverigedemokratiskt raster. Allt reduceras till en fråga om invandring. Och visst finns stora likheter, inte minst vad gäller partiernas målmedvetna strävan att framstå som rumsrena. Men det finns också väsentliga skillnader.

EU-motståndet är avsevärt viktigare för till exempel UKIP:s och Nationella frontens väljare än vad det är för SD:s väljare. Det är i synen på EU som det går en skarp gräns mellan populister och etablerade partier, medan det är gradskillnader i synen på invandring. I Sverige är det tvärtom.

Vad som i praktiken kommer att avgöra dessa partiers inflytande är i vilken utsträckning de etablerade partierna nu väljer att närma sig de högerpopulistiska i båda dessa dimensioner. Sannolikt kommer framgångarna få stora inrikespolitiska effekter i de berörda länderna. I Storbritannien talas om början på ”four party politics” och i Danmark intar nu Dansk Folkeparti en position som landets ledande mittenparti.

I Frankrike står både högern och vänstern handfallna inför den sensationella uppryckning som Marine Le Pen har åstadkommit på bara ett par år (efter förra EU-valet var partiet närmast uträknat).

Men vad detbetyder för Europaparlamentet är svårare att förutse. Den sammanlagda mängden högerpopulister i parlamentet ser inte ut att räcka till för att både UKIP och Nationella fronten ska kunna bilda en grupp. Tre av de partier som idag samarbetar med UKIP är nu bortröstade. Flera av de andra (som Sannfinländarna, och Dansk Folkeparti) för diskussioner om att gå över till den konservativa euroskeptiska gruppen med brittiska Tories. 

Samarbete har inte heller varit någon historisk paradgren för de populist – och extremistpartier som tidigare försökt. Vilket är rätt logiskt – givet att det är precis ett sådant de har gått till val på att avskaffa.