Annons
Nyheter

Johansson Heinö: Dags att minnas varför Alliansen en gång blev vald

Även den mest generöse av vänner kan göra sig socialt omöjlig genom att ständigt skrävla om sin generositet.
Nyheter • Publicerad 19 juni 2014
Foto: BERTIL ERICSON / TT

Goda egenskaper manifesteras med fördel i handlingar. Detta gäller även regeringsduglighet. Efter åtta år torde det vara uppenbart att borgerligheten numera kan hålla ordning både på regeringskansli och på statsfinanser. Det är lätt att förstå Alliansens lockelse att göra kompetens till valrörelsens huvudtema.

Inte mycket tyder på att detta kommer räcka för att vända opinionsläget. Istället borde regeringen påminna sig om varför den en gång blev vald.

Annons

Valet 2006 var ett ideologiskt val. Alliansen ställde jobb mot bidrag och fick ett tydligt mandat för en liberal politik, inklusive omfattande skattesänkningar. 2010 blev regeringen omvald, delvis på grund av egna meriter, delvis på grund av hotet från en opposition som lovade återställare.

Utmaningen inför höstens val är att finna en ny konfliktlinje. Det är inte självklart att denna uteslutande bör sökas gentemot en socialdemokrati som lider samma brist på idéer som Alliansen.

Sedan förra valet har Allianspartierna tappat stora väljargrupper till Miljöpartiet och Sverigedemokraterna. Dessa två partier är tillsammans enligt de senaste mätningarna jämnstora med Moderaterna. Den krassa sanningen är att borgerligheten aldrig kommer vinna regeringsmakten om man inte antingen samarbetar med dessa partier – vilket av olika skäl bör vara uteslutet under överskådlig framtid – eller lyckas vinna tillbaka de väljare man förlorat.

Vad man då måste ha klart för sig är att ingen borgerlig väljare går till MP eller SD i jakt på en bättre arbetsmarknads- eller skattepolitik. Men att väljarna belönar partier som pratar om invandring, klimat och jämställdhet innebär samtidigt inte att väljarna nödvändigtvis gillar dessa partiers förslag. Det är bristen på alternativ som gör symbolpolitiken attraktiv.

Borgerlighetens dåliga självförtroende i vår tids stora samhällsfrågor är obefogat. Såväl segregation som klimat och jämställdhet handlar ytterst om individuell frigörelse. Det som förenar samtliga fem utom- och inomparlamentariska oppositionspartier är strävan efter ett mindre frihetligt Sverige. Kollektivistiska abstraktioner – Nationen, Klimatet, Jämställdheten – anförs som motiv för högre skatter, fler statliga regleringar och mer politisk styrning över människors liv.

Detta är klassiskt anti-liberal politik. Borgerlighetens ansvar att mobilisera mot denna sträcker sig betydligt längre än till valet i september. Behovet av en liberal argumentation för tillväxt, globalisering och valfrihet har sällan varit större.

Alla har en plan tills man slår dem på käften, konstaterade Mike Tyson. Moderaternas smäll i Europavalet borde få dem att överge planen på en valrörelse där regeringsduglighet går före ideologi.

I bästa fall kan opinionsläget jämnas ut. I sämsta fall blir det en hedervärd förlust.

Andreas Johansson Heinö är statsvetare från Göteborg och medverkar regelbundet som krönikör på ledarsidan. Disputerade 2009 på en avhandling vid Göteborgs universitet om demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige. Är sedan 2013 verksam vid näringslivets tankesmedja Timbro. Bor på Hisingen. Andreas Johansson Heinö bloggaroch finns också på Twitter

Så här jobbar Borås Tidning med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons