Krönikörer

Inget perspektiv förklarar allt

Krönikörer Artikeln publicerades

De senaste veckorna har hanteringen av sexualbrottslingar diskuterats. Oppositionen vill se längre straff för sexförbrytare medan alliansens arbetsgrupp börjat titta på hur vård för sexdömda kan bli obligatorisk.

Jag frågar Martin Grann, psykolog och Kriminalvårdens forskningschef, vad obligatorisk vård skulle innebära i praktiken.
– Jag uppfattar det som om man vill skärpa den behandling som egentligen redan finns i kriminalvården, som omkring en tredjedel genomgår. Att inte fler behandlas handlar om olika saker, bland annat bristande motivation. Om man inte är motiverad och förnekar brott ger behandlingen ingenting. I grunden handlar förslagen alltså inte om några fundamentala förändringar, men skärpning och förstärkning av de här delarna.

– Något som vi kan och måste bli bättre på handlar om språk och kultur. Vi har i många fall redan psykologer som talar andra språk, till exempel arabiska, men inte i tillräcklig utsträckning. Vi jobbar särskilt på att hitta psykologer med annan kulturell bakgrund. Det är viktigt, inte bara med språkkunskaper men även att förstå hur man tänker i andra kulturer. Särskilt eftersom en väldigt hög andel av sexualbrottslingarna inte har svenska som modersmål.

Hur viktig är den akademiska kopplingen för kriminalvårdens arbete?
– Det är en viktig kvalitetssäkring, vi kan inte ha en massa hemmagjort. För närvarande pågår ett 50-tal projekt i samarbete med landets högskolor och universitet. Numera är forskningsprojekt inom kriminalvården alltid akademiskt anknutna, så var det inte tidigare.

Återfallsfrekvensen för den här typen av brott utmålas ofta som särskilt hög?
– Det är en vittspridd myt, och en form av skräckpropaganda. Sexbrottslingar är faktiskt den grupp som har lägst återfallsbenägenhet. Tre år efter fängelse är det omkring fem procent som återfallit i nya sexbrott. Jämför det med 55 procent som är genomsnittet för alla brottstyper. Däremot finns det en undergrupp som har svåra tvångsmässiga besvär och de har en högre återfallsfrekvens.

Vilken är den undergruppen?
– En högriskgrupp är de män, i olika åldrar, som blottar sig och liknande. De drivs av tvångsmässiga sexuella avvikelser. Ofta är de förståndshandikappade eller handikappade på andra sätt. Den gruppen begår dock sällan grova våldtäkter.

– Debatten har uppstått utifrån ett antal uppmärksammade enskilda fall, såsom Hagamannen och Anders Eklund. Det har höjts röster både från regeringen och den röd-gröna oppositionen att man vill se över om det ska finnas preventiva åtgärder när det i vissa fall föreligger en kvalificerad risk.

Som psykolog har du naturligtvis en ganska hög tilltro till psykologiska förklaringsmodeller. Men kan du ändå säga att det finns områden där psykologin inte räcker till för att förklara sexualbrott?
– Det är en ständig debatt om biologins respektive psykologins betydelse. I den tid vi lever i nu så står psykologin högt i kurs, men diskussionen handlar också mycket om olika funktioner i hjärnan. Men sådant kommer och går. Rent generellt i svensk kriminalpolitik så har det inte varit så intressant, där har det mest handlat om det sociala perspektivet.

– Min uppfattning är att i den svenska diskursen är vi naivt sekulariserade. Inte minst när det gäller att förklara den här typen av mänskligt beteende. Det ska vara diagnoser och gärna förklaringar som handlar om hjärnan. När det handlar om grova brott så finns det starka mekanismer som gör att vi vill slå det ifrån oss, och få oss att känna att vi har förklaringar och kontroll, för det känns obehagligt att det kan finnas sådana brott i ett modernt samhälle.

– Folk blir nästan förbannade om man säger att varken biologiska eller psykologiska modeller över hjärnan kan förklara vad människan är kapabel till. Men inget perspektiv kan förklara allt.

Anna Rennéus Guthrie/SNB