Heinö: Vänster-högerkonflikten behåller greppet

Och mitten i svensk politik, det är förstås socialdemokratin. Som, enligt Andersson, sedan 1917 ”i allt väsentligt hållit sig borta från folk- och verklighetsfrämmande strider om höger och vänster”.

Om Andersson är generös i sin historieskrivning – planhushållningsstriden? Löntagarfonderna? – är han desto mer sparsmakad när det gäller alternativen till den ”högervänstervurm” han förkastar.

Men samtidigt tror jag att Andersson sätter fingret på något väsentligt. Vi som försvarar vänster-högerkonfliktens primat i svensk politik måste bli bättre på att artikulera argumenten. Låt mig sätta igång genast och bidra med de för mig tre viktigaste skälen varför politiken huvudsakligen bör struktureras efter partiernas ståndpunkter i frågor som rör fördelning av makt och resurser.

För det första är detta frågor som lämpar sig alldeles utmärkt för politisk konflikt. Hur stor ska den offentliga sektorn vara? Hur mycket av min inkomst ska jag betala i skatt? Hur ska de offentliga resurserna fördelas? Inget av detta kan lösas vare sig vid köksbordet eller av experter. Vi behöver gemensamma beslut. Fördelningsfrågor har dessutom fördelen att de lockar till civiliserade kompromisser och rationell argumentation.

För det andra är alla alternativ till ”högervänstervurmen” väsentligt sämre. Religion. Sexualitet. Etnicitet. Politik som baseras på identitet tenderar att skapa konflikter, snarare än att lösa dem. Ju mindre politisk reglering av identitet, desto bättre. Det förutsätter att partier avhåller sig från att politisera folks kost-, kläd- och sängvanor.

Men, för det tredje, vänster mot höger behövs också för att garantera att den demokratiska konflikten hålls vid liv i frågor som inte handlar om fördelning av makt och resurser men som likväl motiverar demokratiska beslut. Klimat. Jämställdhet. Migration. När partier utan trygg förankring i vänster-högerskalan gör anspråk på dessa tenderar politisk konflikt att förväxlas med samhällelig angelägenhet. Men ingen är betjänt av att jämställdhet reduceras till en fråga om hur mycket man bryr sig. För att motstå såväl vulgära populistiska frestelser som ängsliga krav på ökat expertinflytande behövs det partier som med ideologisk tyngd ger alternativa svar på de samhällsutmaningar som kräver politiska åtgärder.

I svensk partipolitik behåller vänster-högerskalan sitt grepp om partier och väljare. Över tid har allt färre väljare kommit att placera sig själva i mitten och avstånden mellan partierna är i väljarnas ögon stabila över tid. Men även väljarna i mittfältet gagnas av att partierna låter sina skilda uppfattningar om ideologi, rättvisa och makt brytas mot varandra. Demokrati förutsätter nämligen inte bara att partierna lyssnar på väljarna utan också att de bildar opinion.

Sverige är sekulärt och rationellt, skriver Andersson. Varför då inte lämna den förlegade vänster-högerkonflikten? Men kanske är det tvärtom, att en sekulär stat och ett rationellt debattklimat går hand i hand med en politisk kultur som premierar det demokratiskt hanterbara.

Andreas Johansson Heinö