Krönikörer

Gästkrönika Poirier Martinsson: Bättre med fokus på gemensam fiende

”Den som bara känner sin egen sida av saken, vet inte mycket om den.”
John Stuart Mill sa det.

”Den som bekämpar oss stärker våra nerver och skärper vår förmåga. Vår fiende är vår hjälpare.”
Edmund Burke sa det.

Krönikörer

Mill och Burke är som bekant liberalismens respektive konservatismens främsta inspiratörer, och originalen till politikerna inom Alliansen. Det är inte alltid uppenbart.

Historiskt kan man – väldigt förenklat – säga att liberalismen och konservatismen började som varandras motståndare, för att inför hotet från nazismen och kommunismen förenas i försvar för friheten. Efter Berlinmurens fall fjärmade de sig åter från varandra. Parlamentariska allianser mellan liberaler och konservativa är i dag taktiska och ansträngda, man ser inte mycket av den gemensamma saken: att man delar fiender.

På sikt leder dettill att samarbetet försvagas, med parlamentarisk osämja som följd. Alla andra – fienderna till frihet, tillväxt och främlingar – tjänar på det. Att bilda allianser som stänger ute den gemensamma fienden är ett pragmatiskt skäl för varför liberaler och konservativa bör betrakta varandra med större välvilja.

Därutöver ger Mill och Burke en fullkomligt väsentlig anledning för varför liberaler och konservativa bör forma politiken tillsammans, under ständiga kompromisser mellan frihet och gemenskap: När den ena bara ser sin sida begriper han för lite av saken; konfrontationen mellan liberaler och konservativa skärper bägges förmåga.

Observationen håller intealltid inom politiken: ingen lär sig av konflikter med den som har alldeles fel, man blir bra på att bråka, inget annat. Men konservatismen och liberalismen är i viktiga avseenden komplementära. De är varandras antiserum till sitt eget outspädda gift: konservatism utan frihet, liberalism utan moralisk stadga.

Denna insikt – att det finns ett pragmatiskt och ett väsentligt skäl för liberaler och konservativa att mötas – bör leda till den respekt som krävs för att man ska förmå acceptera de grundläggande olikheterna mellan konservatismen och liberalismen.

Det finns ljus vid horisonten. Svenska Dagbladets ledarsida är en plattform för liberaler och konservativa. Dagens Nyheters liberala ledarsida skänker utrymme åt den kloke högermannen Erik Helmersson. Samhällsmagasinet Neo bytte nyligen beteckning från liberal till borgerlig.

Särskilt glädjande äratt detta sker under nästan samfälligt jubel från borgerlighetens intellektuella, som om det finns en gryende insikt att våra oroliga tider – där fiender till frihet, tillväxt och främlingar skrapar med hovarna runt om Europa – kräver att den goda sidan återigen formar sköldmur.

Liberaler och konservativa bör fokusera på sina meningsskiljaktigheter i goda tider, och på den gemensamma fienden när frihet och goda värden hotas. Vad spelar det för roll om man vinner slagen mot varandra, om man på kuppen förlorar det egentliga kriget?
Jag sa det.

Roland Poirier Martinsson
chef för Timbro medieinstitut