Krönikörer

Gästkrönika Ohlson: Idag frågar ingen varför Merkel är så populär

I slutet av förra mandatperioden, när förbundskansler Angela Merkel ledde den stora koalitionen mellan sitt konservativa CDU och det socialdemokratiska SPD gick det mesta regeringens och hennes väg.

Krönikörer
Foto:

Hon höll vid ett tillfälle föredrag inför ett auditorium med enbart universitetsstudenter. När hon skulle lämna lokalen, fick hon den oväntade frågan: ”Varför är Ni så populär, fru Merkel?” Hon skickade ut ett mjukt, närmast blygt leende över publiken: ”Man säger att jag är ’so lieb’!” (Här betyder ’lieb’ ungefär ’vänlig’).

Idag skulle honnog inte få den frågan. Under den nuvarande perioden, som löper ut i september 2013, har hon lett vad hon från början kallade sin drömkoalition med FDP, Tysklands liberala parti. Efter hand har det visat sig, att den drömmen kunde ridas av maran. Motsättningarna mellan FDP-ledaren Westerwelle och henne blev skarpa.

I förbundsdagen hade de sina stolar bredvid varandra, men inga ord och inga blickar växlades. Merkel visade ett ogenomträngligt stenansikte. FDP föll från ett väljarstöd på elva procent ner mot tvåprocentsstrecket och Westerwelle ersattes av näringslivsminister Rösler, men den positiva effekt ett ledarbyte kan ge, uteblev.

Vid delstatsvalet i Saarland tidigare i år hamnade FDP utanför parlamentet och CDU hade endast någon tiondels procent över SPD. Resultatet blev en så kallad stor koalition (CDU och SPD). I Schleswig-Holstein gick det så illa för Merkels parti, att det förlorade regeringsmakten, men än värre gick det i Nordrhein-Westfalen. Vid valet för någon månad sedan inkasserade CDU ett historiskt svidande nederlag.

Merkelregeringens energiministerRöttgen ställde upp med ambitionen att bli regeringschef i denna Tysklands största delstat. Hans valkampanj var inte framgångsrik trots att Angela Merkel inte mindre än nio gånger uppträdde som talare vid hans möten. Till det flagranta nederlaget var han dock medskyldig.

Han tillstod nämligen att han vid en eventuell förlust inte tänkte stanna kvar i Nordrhein-Westfalen utan återvända till ministertaburetten i Berlin. Detta sårade självkänslan hos delstatens väljare. En verbal fatalitet vid en presskonferens gjorde inte saken bättre. Han fick frågan: ”Kunde han vara säker på att CDU skulle utse honom?” – ”Jo, men nu var det ju inte CDU utan ’bedauerlicherweise’ (d.v.s. ’beklagligtvis’) väljarna som valde sin regeringschef.”

Här serverade hanjournalistisk dynamit av ungefär samma sprängkraft som uttrycket ”etniska svenskar” haft i Sverige. Blixtsnabbt kom frågan: ”Bedauerlicherweise?” Eftersom tyskans artikulationsbas ligger något längre fram i munnen än svenskans, kan ett enda ord, uttalat med skärpa, bli en projektil. (Ett irriterat ’Wie bitte’? kan låta som en pisksnärt.) Och här låg fältet fritt för en illasinnad insinuation: ”Vad! Är inte Röttgen demokratiskt rumsren?”

Ännu ett misstag begick Röttgen i sitt valfiske. Han försökte rida på Merkels popularitet och hävdade att valet av honom också var ett val av Merkel. När valdebaclet stod klart, ställde sig Merkel först demonstrativt på Röttgens sida, men snabbt svängde hon och han avsattes som minister. Kunde hon som ljuster i Röttgens fiskafänge anses ha förlorat i lyskraft? Det har hon inte råd med. Hon är populär men har börjat ifrågasättas.

Ministerskiftet ägde rumi Schloss Bellevue hos förbundspresident Gauck med Merkel, den nytillträdande Altmeier och Röttgen tillstädes. Det var en snöplig sorti för Röttgen som hade nämnts som Merkels efterträdare. Hon tycks inte ha den rätta turen med sina män. Till detta finns det anledning att återkomma.

Per-Ove Ohlson
lektor