Gästkrönika Marie Anell Imponerande kraft hos kvinnorna i Irak

Men i Irak finns också kvinnor som inte stillatigande finner sig i situationen utan tar politisk strid för sina rättigheter och mot våld riktat mot kvinnor och barn. Nitton av dessa kvinnor, mellan 20 och 65 år, från organisationen Iraqi Women’s League samlades nyligen i Erbil i norra Irak för ett seminarium där föreläsare från Sverige, Egypten, Irak och Västbanken bidrog med kunskaper och erfarenheter för att göra deras kamp så effektiv som möjligt. Det blev ett möte som blixtrade av kraft och energi.

Men motstånd mot rådande ordning har aldrig setts med blida ögon av makthavarna i Bagdad, vare sig före, under eller efter Saddam Husseins regim. Att det sedan handlar om kvinnofrågor gör inte saken bättre. Så vad driver dessa kvinnor att i ett redan utsatt läge ta ytterligare risker och slåss för sina rättigheter?

Sannolikt finns en del av förklaringen i deras egna upplevelser. Snart sagt varje livshistoria visar upp en provkarta av lager på lager av förföljelse och förtryck, övergrepp de utsatts för på grund av politisk opposition, av att de tillhört fel etnisk eller religiös grupp eller bara för att de är kvinnor.

Tag Hissa, till exempel (Hissa är ett fingerat namn). Som ung blev hon förälskad i en kurdisk man. Sex år fick de tillsammans innan han avrättades av Saddams regim för politisk aktivitet. Även Hissa fängslades, våldtogs i fängelset och kastades ut på gatan. Att hitta en ny man efter att ha blivit våldtagen är ingen enkel sak, men Hissa träffade en saudier som bodde i Egypten och ville gifta sig.

Hennes mamma och släktingar satte sig dock på tvären. De kunde under inga omständigheter tillåta att hon gifte sig med en saudier. Mamman krävde att Hissa i stället skulle ta hand om henne tills hon dog. Hissa hade inget val. Lösningen gav i alla fall hennes syskon chansen att gifta sig och bilda familj medan Hissa skötte mamman.

När modern till slut dog var Hissa i 40-årsåldern. Den saudiske mannen hade väntat på henne i alla år och de gifte sig. Men Hissas syskon misstyckte och bröt kontakten med henne. Nu var hon också för gammal för att få egna barn. Hissa blev gravid fler gånger men fick missfall varje gång, kanske på grund av oron. Hissa var hysteriskt orolig för att få en flicka som skulle tvingas gå igenom vad hon själv gått igenom.

Eller ta Mirjam (också ett fingerat namn), en till synes glad och smart ung kvinna från Bagdad. Båda Mirjams föräldrar avrättades av Saddam, så hon växte upp med sin morfar. När hon fyllde 15 gifte hon sig. Ganska snabbt fick hon två barn. När hon skilde sig var barnen helt små.

Pappan behöll dem och vägrade låta henne träffa dem. När äldste sonen var sju år fick hon för första gången höra hans röst på telefon. Idag har hon kontakt med sina barn, men mycket av sorgen finns kvar. ”Varje gång jag ser en flicka som går och håller sin pappa i handen börjar jag gråta”, berättar hon.

Man kan inte annat än imponeras av hur sådana upplevelser kan omvandlas till kraft att göra motstånd och kräva sin rätt.

Marie Anell

frilansjournalist