Krönikörer

Gästkrönika Marie Anell: Den arabiska våren skapar nya vänskapsband

Krönikörer Artikeln publicerades

I skuggan av det fortsatta upproret och regimens urskillningslösa dödande i Syrien har strider åter blossat upp i Gaza och södra Israel.

En israelisk robotattack i fredags, som dödade ledaren för Folkets motståndskommittéer (PRC), utlöste våldsamheterna. Sedan dess har södra Israel beskjutits med raketer och den israeliska armén har svarat med flygattacker som dödat 25 palestinier, varav minst fem civila.

Man får lättintrycket att gamla mönster upprepas och att allt är sig likt i Gaza, men det stämmer inte helt. Den arabiska våren har fört med sig förändringar även där. Dessutom sker inget i Mellanöstern isolerat, allt hänger ihop på ett eller annat sätt och alla skeenden påverkar varandra.

Förändringen i Gaza blir tydlig om man tittar på hur krisen har hanterats. För att återupprätta vapenstilleståndet förde Hamas, som styr den lilla landremsan vid Medelhavet, samtal med Folkets motståndskommittéer och Islamiska jihad – som båda sköt raketer. Samtidigt arbetade Egypten dygnet runt för att stoppa de israeliska flygattackerna. Under natten till tisdagen lyckades man också få till ett avtal om eldupphör.

Detta tyder påett nära samarbete mellan Hamas och Egypten, något som var otänkbart på Mubaraks tid. Då präglades förhållandet av misstänksamhet, eftersom Hamas ansågs kopplat till Muslimska brödraskapet, Mubaraks fiende nummer ett. I dag, efter Mubaraks fall och Muslimska brödraskapets seger i det egyptiska parlamentsvalet, är läget det omvända.

Än viktigare för de nya vänskapsbanden med Egypten är kanske att Hamas traditionellt mycket varma relation med Assadregimen i Syrien nu har brutits helt. I slutet av februari tog Gazas premiärminister Ismail Haniya offentligt avstånd från sina gamla vänner i Damaskus.

”Jag hyllar allasom deltar i den arabiska våren, eller den islamiska vintern, och jag hyllar det syriska folket som söker frihet, demokrati och reformer”, sade han vid ett besök i Kairo. Vid det laget hade Hamas ledarskap redan flyttat från Syriens huvudstad och palestinierna tilläts demonstrera mot Bashar al-Assad på Gazas gator. Att Haniyas uttalanden gjordes just i Kairo är betecknande.

Men ytterligare en aspekt av den arabiska våren spelar också in, en aspekt som inte bör underskattas.

Hamas har i västofta beskrivits och uppfattats som en toppstyrd organisation. Men mot bakgrund av den arabiska våren och de folkliga resningarna har också Hamas blivit tvunget att lyssna på ”rösterna från gatan”. Om man ska lyckas behålla sitt stöd måste man vara lyhörd och välja sina allierade med omsorg. Det duger inte längre att stödja arabiska diktatorer som för krig mot sin egen befolkning.

Den senaste tidens förändringar i Gaza också betydelse för utvecklingen i Syrien. Med tillbakadraget stöd från Hamas har Assadregimen isolerats ytterligare och talet om att den syriska ledningen skulle kunna mobilisera den palestinska organisationen för sin sak är inget annat än tomma ord.

Vad de politiskaförändringarna får för följder när det gäller relationen mellan Hamas och Israel återstår dock att se.

Marie Anell
frilansjournalist