Krönikörer

Funcke:Hög tid att anlita djävulens advokater

Krönikörer Artikeln publicerades

Det är när allt verkar hopplöst, när vi desperat söker lösningar som kanske är tveksamma, eller när vi blir benägna att vidta olämpliga eller rent av olagliga åtgärder – det är då vi behöver en vän som säger ifrån. Samhällets vän i sådana situationer stavas lagar och förordningar.

Ju mer traumatisken händelse är och ju mer vi önskar en lösning, desto lättare är det att myndigheterna tummar på principerna. Det är naturligtvis inte fel att tänka tvärt om eller ens att utreda hypoteser som förefaller osannolika. Men när en utredning tar vägar som går tvärsemot beprövade och fastställda rutiner och regler, då är det fara å färde.

Det finnsåtskilliga exempel på hur det gått snett. Exempelvis diskuteras i dagarna fallet Quick intensivt.

En inte alltförvågad slutsats är att ju viktigare och mer komplex en fråga är, desto viktigare att det finns personer som säger ifrån. Djävulens advokater brukar de kallas, vars enda uppgift är att ifrågasätta teorier och åtgärder. Det är i spänningen, dialogen, mellan den som utövar makt och djävulens advokat som fallgropar undviks och som man kan finna nya vägar.

När det gällerutredningar av brott finns det normalt en spänning mellan utredare och åklagare. Åklagarna ska hålla tillbaka överambitiösa utredare och se till att utredningen bedrivs rättssäkert. Det är åklagarna som har sista ordet när det till exempel gäller vilka tvångsmedel som ska användas.

I normalfallet alltså.

Det första åretav utredningen om mordet på statsminister Olof Palme var inget normalt. Spaningsledaren Hans Holmér tog befälet över åklagarna. I sin bok Förbannelsen, Hans Holmérs öde (Norstedts) återger journalisten Ann-Marie Åsheden delar av de samtal hon i hemlighet förde med Hans Holmér under hans tid som spaningsledare.

Hans Holmérlåser sig ganska direkt efter mordet för det så kallade PKK-spåret. Han är så övertygad om att PKK organiserat mordet på Olof Palme att andra alternativ läggs åt sidan. Fokus flyttas också från mordplatsen och mördaren till att försöka komma åt en organisation. Åtgärderna vidtas till stor del i blindo.

”Åklagarnamåste finna sig i att vi ska slå till mot det här gänget utan att kunna veta var i vi hamnar”, säger Holmér till Åsheden. Konflikten mellan åklagarna och Holmér blir allt starkare när Holmér vill ta in ett stort antal kurder till förhör. Åklagarna försöker hålla emot och får ned antalet som ska förhöras. Samtliga som tas in genom razzian släpps inom ett dygn eftersom igen kan kopplas till Sveavägen och mordet.

Att åklagarnaviker ned sig och går med på razzian beror inte i första hand på att åklagarna saknar egen vilja och inte vet hur en utredning ska gå till, utan mer på en kombination av Holmérs envishet och att regeringen backar upp honom. Åsheden får av Holmér veta att han har regeringen bakom sig och även efter det misslyckade tillslaget vidhåller regeringen att PKK-spåret bör utredas. Så blir det också senare när Ebbe Karlsson gör entré som mordutredare och även då gör regeringen avsteg från det normala, vilket bland annat leder till justitieministerns fall.

Att enskildadrabbade vilket dem och deras anhöriga att tappa omdömet och löpa amok är för det mesta förklarligt och drabbar i första hand dem själva. Men när myndigheter tummar på principerna är vi alla illa ute. Därför krävs starka åklagare som förmår hålla igen övertända utredare, liksom skickliga advokater som inför självständiga domstolar kan argumentera för sina klienter. Det sista som behövs är att statsråd direkt eller indirekt blandar sig i.

Nils Funcke

journalist och sekreterare i Yttrandefrihetsutredningen