Krönikörer

Funcke: Utmärkt bok om farorna med dagens journalistik

Krönikörer Artikeln publicerades

Boken En halv sanning är också en lögn är dubbelt utmärkt. Utmärkt därför att den blottlägger de faror som finns inom journalistiken. Det handlar om journalister som har en egen dagordning, hårdrar, vinklar och väljer bort fakta som talar mot deras tes. Boken är också utmärkt därför att den bekräftar författaren Hanne Kjöllers egen tes.

Boken har lett till stundtals hätska diskussioner mellan de journalister som fått sina jobb granskade och Hanne Kjöller. Det kan tyckas vara ett plaskande i en ankdamm som enbart angår de inblandade.

Även om alla inte behöver ge sig in i debatten angår den oss alla. Vare sig vi gillar det eller inte är det genom journalistiken vi får världen tolkad, eller om ni så vill, filtrerad. Vare sig det handlar om att i lokaltidningen med 1 000 ord redogöra för ett kommunalt beslut om en ny stadsdel, eller i TV på fem minuter beskriva USA och svenska FRA:s omfattande avlyssning av e-post och telefoner, har den som skapat artikeln tänkt och agerat i det som kan formuleras i fem ”för-”

Alla uppgifter kan inte tas med utan många måste förkastas. Vissa begrepp måste förklaras medan långa händelseförlopp eller komplicerade förhållanden måste förenklas utan att förvanskas. Därtill krävs att läsaren och tittaren förförs i betydelsen att läsa till slutet.

Det är en svår uppgift att klara av dessa fem för, och bidra till att ge människor ett underlag för sina beslut som privatperson eller medborgare. Nyanser går oundvikligen förlorade. Missförstånd uppstår lätt i kommunikation mellan människor och det gäller även mellan yrkesskickliga journalister och intervjupersoner.

En god journalist är medveten om farorna, inser sin otillräcklighet, förmår att visa ödmjukhet när något blivit fel och är medveten om sina fördomar och värderingar. Det kan även sägas vara egenskaper som bör känneteckna läsaren/tittaren.

Omedvetenhet om processen är oacceptabelt och oprofessionellt. Att låta de egna värderingarna styra och istället för att pröva hypoteser driva teser, är oförlåtligt. Hanne Kjöller ger i sin bok åtskilliga exempel på när det blivit fel eller nyanser utelämnats som gett läsaren en skev bild av verkligheten. Hon har flera bra exempel. Till exempel hur lätt det är att dramaturgin tar överhanden och hur företeelser som i det stora hela är ganska fjuttiga betecknas som ”skandal”

Boken innehåller ett antal grova och ett antal mindre graverande fel. En person framställs enligt Kjöller felaktigt som ett offer i medierna sedan han nekats socialbidrag. Enligt Hanne Kjöller ägde han i verkligheten en bostadsrätt värd åtskilliga miljoner på en ”flott Östermalmsadress”.

Det är ett exempel på hur Hanne Kjöller själv har drabbats av skygglappseende och valt att inte kolla en bra story. Felet hade inte behövt uppstå om hon gjort som hon tycker att journalister ska göra –kontrollera och dubbelkolla avgörande fakta.
Hanne Kjöller ger också själv stöd för sin tes att journalister har en oförmåga att visa ödmjukhet och tillstå egna tillkortakommanden. I ett av TV-soffprogram sade hon ”jag har inte slarvat”. Frågan inställer sig om hon därmed medvetet valt att ha med den felaktiga uppgiften om bostadsrätten? Eller vill hon säga att någon av dem hon tackar i förordet har slarvat?

Enligt Hanne Kjöller borde reportrar vid Sveriges Radio och Sveriges Television som återkommande intervjuar en barnläkare vid utvisningsbeslut om barn, nämna om att han är politisk aktiv i Kommunistiska partiet, tidigare KPML(r).

Varför det? Ska alla läkare och experter avkrävas sina politiska värderingar? Visst ska dubbla roller blottläggas men då ska det ha betydelse i sammanhanget. Det har jag, för att formulera det lite falskt ödmjukt, svårt att se skulle vara fallet här.

Exemplet efter lämnar en obehaglig eftersmak och blir istället ytterligare ett exempel på hur boken bekräftar sin egen tes.

Läs merom Hanne Kjöllers bok och om farorna med dagens moraliserande journalistik på BT:s ledarblogg.