Funcke: Inskränkt yttrandefrihet stinker mer än surströmming

Av ideologiska skäl och av yttrandefrihetsskäl bör de inte förlänas minsta filé eller dos av spad.

Var Svenskarnas Parti än drar fram uppstår motdemonstrationer med tumult och våldsamheter som följd. Som regel lyckas polisen upprätthålla ordningen och därmed säkerställa en av demokratins hörnpelare, rätten att uttrycka sin åsikt. Denna rätt tillkommer alla. Den gäller kommunister och antikommunister, nazister och antinazister, muslimer, kristna och ateister. Var och en ska få sjunga efter sin näbb och försöka övertyga andra om sina åsikters förträfflighet.

Efter de demonstrationerna i Malmö som urartade har det höjts röster för att Svenskarnas Parti rätt att demonstrera ska begränsas. De anses ha fått för stor del av denna grundlagfästa rättighet och förverkat rätten att använda den. Dessutom blir det dyrt med alla polisinsatser.

Polisen, skolor och alla myndigheter ska inte och får inte begränsa någons yttrandefrihet på grund av ett förväntat eller befarat innehåll. De ska uppträda opartiskt och sakligt och endast i efterhand ska enskilda kunna ställas till ansvar för brott, t.ex. för hets mot folkgrupp, uppvigling eller förtal.

Det kan vara svårt att förstå varför t.ex. nazister ska tillåtas utnyttja rättigheter de föraktar och vill avskaffa. Men friheten från förhandsingripanden är grundläggande. Kanske blir denna rätt mer gripbar om man drar en parallell till utgivning av böcker och tidningar.

Tänk er att författare som PO Enquist och medier som Dagens Nyheter skulle vara tvungna att sända manus till en myndighet för att få besked om skriften får tryckas och spridas. En sådan förhandsgranskning är utesluten och avskaffades i Sverige 1766. Då avsattes den siste censorn i Sverige som haft makt att avgöra vad som skulle få uttryckas i skrift.

Dessvärre är rätten inte lika självklar när det handlar om personer som kallar sig nazister. Men börjar samhället gradera och fördela rättigheter utifrån hur värdefulla och viktiga åsikterna anses vara har demokratin upphört. Yttrandefriheten är inte i första hand till för att skydda personer som välformulerat uttrycker väletablerade värderingar utan för de avvikande som uttrycker knäppa, konstiga eller förhatliga åsikter. Först i efterhand ska yttranden kunna lagföras.

Denna rätt liksom rätten att säga emot ska myndigheterna skydda. Det innebär att böcker ska få säljas och demonstrationer skyddas från stenar, bengaliska eldar och spad från surströmmingsburkar. De som använder sin yttrandefrihet på ett sätt så att den kringskär någon annans rättighet ska straffas.

Ansvaret för att vi i praktiken ska kunna utöva vår demonstrationsrätt ligger på polisen. Men det faller också ett stort ansvar på de som arrangerar en demonstration. Arrangörer kan inte ställas till ansvar för vad alla enskilda gör men det finns en glidande skala där de blir medansvariga om de inte gör vad de kan för att minimera riskerna, till exempel genom att ta bort plakat som utgör hets mot folkgrupp eller plocka bort personer som maskerar sig och uppenbarligen är där för att bråka.

De som tar yttrandefriheten på allvar upplåter den åt alla men njuter surströmmingen för sig själv.

Nils Funcke

journalist, yttrandefrihetsexpert