Fler poliser kommer inte att lösa allt
När Persson efterlyste exempel på vardagsbrott som polisen inte gjort något åt, trots att det funnits så kallade spaningsuppslag – till och med mycket tydliga – så fick han en störtflod av konkreta fall som svenska folket mejlade till honom.
Ett kom från mig. Det handlade om en anhörig som blev berövad sina vigselringar. Inte medan hon levde utan sedan hon avlidit på ett äldreboende.
Saken polisanmäldes omgående och jag fick uppmaningen att skicka in bilder på ringarna, vilket jag förstås gjorde. Jag gjorde förfrågningar på äldreboendet och fick veta att en i personalen sett den döda med ringarna kvar men att vid dödförklaringen fanns inga smycken vid kroppen. Begravningsfirman gjorde efterforskningar ända in i krematoriet.
Här fanns förstås flera spaningsuppslag, flera personer att förhöra. Det handlar om en arbetsplats dit en mycket snäv krets människor haft tillträde. Men ingenting gjordes. Efter ett halvår frågade jag polisen vad man gjort och fick beskedet att inget gjorts och inget påbörjats.
Man fann det lönlöst. Att fallet lagts ner meddelades inte, det fick jag fråga om. Dessa dystra erfarenheter delar jag alltså med åtskilliga svenskar.
Länge har frågan om polisens prestationer stannat i en diskussion om antalet poliser. Det spelar ingen roll om vi har 20 000 nya poliser ifall ingen av dem gör skäl för lönen. Då räcker det med 100 uniformsbärande receptionister som tar emot anmälningar och lägger dem på hög. Vi skickar 20 miljarder om året till polismakten men vad får vi för pengarna?
Parkinsons första lag slår som bekant fast, att arbete expanderar alltid så att det fyller anslagen tid. Vi får aldrig nog av poliser, den saken är klar. Man kan jobba frenetiskt och ändå inte få något gjort.
Det har spritt sig en apati bland allmänheten. 16–17 procent av brotten klaras upp men en stor del av dem är enkla trafikförseelser. Antalet uppklarade bostadsinbrott är katastrofala 2,5 procent av anmälningarna. Den ömmaste punkten tycks vara bristen på kompetenta utredare.
Ett annat bekymmer är dåliga chefer, som ju inte gärna utbildar personalen så att den blir ett hot mot den egna positionen. Metoderna i polisarbetet är dessutom föråldrade. Varje polismyndighet värnar också om sin prestige och ska lösa även fall som överstiger dess förmåga.
Information utväxlas inte mellan myndigheterna, vilket annars skulle kunna förhindra nya brott.
Till och med rikspolischefen Bengt Svensson tog på Folk och försvars möte bladet från munnen och medgav att han leder en dysfunktionell organisation. Justitieminister Beatrice Ask ligger lågt.
Polisorganisationen lider av likstelhet. En del i detta är de unkna attityder som visar sig av och till och ett egendomligt överseende med felsteg som gör att det ska mycket till för att en polis ska bli av med jobbet. Svensk polis borde kunna bättre.
Lennart Hjelmstedt
f.d. chefredaktör Blekinge Läns Tidning
