Krönikörer

De nya moderaterna, det fp aldrig blev

Krönikörer
STOCKHOLM 971007 Arkiv Bengt Westerberg Foto: Bertil Ericson code 1002 Fotodatum:950830 © SCANPIX SWEDEN
STOCKHOLM 971007 Arkiv Bengt Westerberg Foto: Bertil Ericson code 1002 Fotodatum:950830 © SCANPIX SWEDEN
Foto:

Förre vänsterpartipolitikern Jonas Sjöstedt var med i SVT:s gästsoffa från valet i USA i tisdags natt.

Artikeln publicerades 7 november 2008.

Sjöstedt framlever numera sina dagar som medföljande make till sin hustru som är diplomat på FN i New York. Han fick frågan om hur USA:s nästa president Barack Obama bäst kan beskrivas i svenska partipolitiska termer? Jonas Sjöstedt svarade att han uppfattade Obama som något slags ”folkpartist”. Den forne vänsterpolitikern satte fart på mina tankar där jag satt framför teven i den grå novembernatten.

De svenska partiledarnas närmast unisona hyllningar av Barack Obama tyder på att de flesta av oss kanske är ”något slags folkpartister”? Möjligen med undantag av just folkpartiet. Partiledaren Jan Björklund har vid upprepade tillfällen luftat ideologiska tvivel om Obamas inställning till bland annat frihandel. Ett folkpartistiskt kommunalråd från Norrköping har också väckt viss uppmärksamhet genom att under flera veckor arbeta som volontär i John McCains kampanj.

Folkpartister av den gamla och utdöende arten socialliberaler, är en sorts mix av socialdemokrater och moderater. De är progressiva, konservativa och pragmatiska på en och samma gång. Eller om vi så vill – ungefär som Barack Obama.

Men folkpartiet distanserar sig från sin egen förlaga och från Obama. Jag vet inte riktigt hur dagens folkparti ska beskrivas på ett rättvisande sätt. Kanske som något slags gammelmoderater med euro, militärt försvar, betyg och slopad värnskatt på programmet? Jag ser inget fel i det nödvändigtvis. Högerpositionen är ledig i svensk politik. Jan Björklund är definitivt en betydligt behagligare högerflankspringare i riksdagen än andra tänkbara alternativ.

De nya moderaterna kvalar däremot mycket väl in som folkpartister i Jonas Sjöstedts tappning. Alltför länge och närmast slentrianmässigt har många av oss bedömt Reinfeldts omstöpning av moderaterna som ett försök att efterlikna de gamla socialdemokraterna. Men likheterna mellan gamla s och nya m är inte särskilt stora. Nya moderaterna är faktiskt ett parti med högerlutning. Myrsteg för myrsteg förverkligar de en plan där det socialdemokratiska samhällets relationer mellan staten och individen förändras. De nya moderaterna liknar därför ett socialliberalt folkparti mer än vad de påminner om den gamla socialdemokratin.

Den senaste veckan har vi sett flera exempel på hur de nya moderaterna värnar sin folkpartistiska/socialliberala profil. Utspelen har duggat tätt från den energiske finansministern Anders Borg. Strax före allhelgonahelgen gick han till brysk attack mot storbankerna. I radions nyhetssändningar ställde sig Borg på den lille mannens sida när han i folkliga ordalag krävde lägre bolåneräntor. Finansministern uppmanade låntagare att ringa till sin bank ”varje dag” för att ställa frågor om räntorna.

I måndags framträdde Anders Borg i Ekot och meddelade att det inte ens under nästa mandatperiod lär bli aktuellt med någon sänkning av den så kallade värnskatten.? ”Vård och skola” går före sa finansministern. Och i tisdags följde han upp med att på DN Debatt förorda sänkta avgifter för a-kassemedlemmar. ?

På bara några få dagar lyckades Anders Borg att skaffa alliansregeringen ett gäng idealiska ”fiender och vänner”. Storbanksdirektörer, Svenskt Näringsliv och högavlönade Saco-medlemmar passar lika lite in i mallen för en högerregerings debattmotståndare som vad arbetslösa och vanliga bolånetagare passar in på den traditionella högerns vänlistor.

Men så är heller inte alliansen ”samma gamla höger som vanligt”. De är en smartare och mer politiskt begåvad höger än vad Sverige någonsin har haft. Eller för att låna ord av Jonas Sjöstedt, de nya moderaterna är på väg att bli allt det som folkpartiet aldrig blev.

Widar Andersson
politisk redaktör Folkbladet