Krönikörer

Bagdad – belägrad stad med många ansikten

Krönikörer Artikeln publicerades

Bagdad tio år efter invasionen. Det är mitt första besök i Iraks huvudstad, så jag har inget att jämföra med. Jag ser vad jag ser, helt enkelt, och det är en belägrad stad med många ansikten.

På vissa håll, som i Karradekvarteren, rör sig mycket folk på gatorna, njuter av den första vårvärmen på uteserveringar till långt in på kvällen. Fisk grillas över öppen eld på gatan och trottoarerna svämmar över av försäljningsstånd. Säkerhetsstyrkorna, som finns utplacerade här och var, är långt ifrån i full beredskap. De har i stället gjort det hemtrevligt för sig, tagit av hjälmarna och sitter och röker vattenpipa på flaken till de bepansrade bilarna. Eftersom Karrade är ett blandat område drabbades det inte så hårt av de sekteristiska striderna. Kulhålen i husväggarna är inte så många och området tycks återhämta sig jämförelsevis snabbt.

Till skillnad frånden gamla paradgatan al-Rashid, till exempel. Här är stämningen betydligt mer nervös med höga betongavspärrningar och säkerhetsstyrkor i bokstavligt talat varje gathörn. Biltrafiken har stängts av helt på grund av alla explosioner som drabbat den populära marknadsgatan, med många dödsoffer som följd.

Nu står de vackra byggnaderna och förfaller, elledningarna hänger som utsliten svinto mellan husen och ingen rör sig bakom de trasiga fönsterrutorna.

På närbelägnaal-Mutanabbigatan är det dock stor trängsel. Här säljer man böcker på gatan, vilket lockar fredagslediga Bagdadbor i stora skaror. Gatan leder ned till Tigris, där poeten Mutanabbi själv står staty. Intresset för kultur är uppenbart, inte bara på bokgatan. I det Bagdad jag ser finns litterära referenser överallt från en över tusenårig tradition.

Firdaustorget, där Saddam Hussein stod staty fram till invasionen, anses dock vara uppkallat efter paradiset. På sockeln finns Saddams fötter fortfarande kvar som en påminnelse om diktatur och förtryck. Trots att tio år har gått sedan statyn revs har inget nytt monument rests på dess rester. Kanske har man tappat lusten.

–Åren av diktatur, de ekonomiska sanktionerna, ockupationen och sedan de sekteristiska striderna har knäckt många, säger en Bagdadbo som levde de värsta åren i Sverige men nu är tillbaka. Folk har förlorat så mycket. De bryr sig inte längre om ifall de lever eller dör, säger hon.

Vad vi menar med normalt liv känns väldigt avlägset. Valaffischer täcker staden, men ingen tror på kandidaterna. Korruptionen är så utbredd att även de som verkar bra före valet bara berikar sig själva när de väl nått parlamentet, säger man.

Och trots allahöga betongmurar, avspärrade gator, säkerhetsstyrkor, kroppsvisitationer och kontroller fortsätter bombdåden. Fortfarande dör mellan 4 000 och 5 000 civila varje år, enligt brittiska Iraq Body Count. Nästan hälften i Bagdad. Sammanlagt beräknas 112 000 civila irakier ha dött som en direkt följd av invasionen och ockupationen.

Det må vara svårt att hitta Bagdadbor som hade föredragit att ha Saddam kvar vid makten. Men var det här verkligen det enda alternativet? Borde inte de som i strid med internationell rätt och på lögnaktiga grunder invaderade ett annat land krävas på lite mer ansvar för sina handlingar?

Marie Anell
frilansjournalist