Anell: Vad har Egypten vunnit om våldet får fortgå?

Mer intressant är valdeltagandet, eftersom det islamistiska Muslimska brödraskapet har uppmanat till bojkott.

Uppskattningar i slutet av veckan tydde på ett valdeltagande runt 38 procent, vilket inte är någon imponerande siffra. Men i alla fall högre än de 33 procent som deltog i den förra folkomröstningen om en ny konstitution i landet, den som genomfördes 2012 och som det Muslimska brödraskapet och andra islamistiska partier stod bakom.

Vad innebär då den nya konstitutionen? Rent praktiskt att president- och parlamentsval kan genomföras. Den tillförordande presidenten Adly Mansour har sagt att val ska hållas under första halvan av 2014 om allt går som planerat med grundlagen.

Men om detta också innebär en utveckling mot verklig demokrati i Egypten är mer oklart. Visserligen slår den nya konstitutionen fast ett antal grundläggande rättigheter, som att staten ska garantera jämställdhet mellan könen och verka för att stoppa alla typer av våld mot kvinnor, vilket är en förbättring jämfört med tidigare. Islam kommer fortfarande att vara statsreligion, men religionsfrihet garanteras och det finns ett visst skydd för minoriteter. Den förbjuder också uttryckligen tortyr och alla former av trafficking.

Men ett stort problem ur demokratisk synvinkel är att den militära apparaten, som inte bara har politiska ambitioner utan också betydande ekonomiska intressen, får ett aldrig tidigare skådat inflytande. Insynen i deras förehavanden blir minimal. Parlamentet får till exempel ingen kontroll över militärbudgeten. Försvarsministern, som själv måste vara militär, kommer under de närmaste åtta åren att utses av De väpnade styrkornas högsta råd (SCAF). Och civila kommer även i fortsättningen att kunna ställas inför militära domstolar.

Dessutom kvarstår en annan grundläggande svaghet, bristen på nationellt samförstånd.

Lika lite som konstitutionen från 2012 bygger den nya på någon bred uppgörelse, där man åtminstone har enats om en minsta gemensam grundidé om vilket samhälle man ska ha. Dokumentet har inte tagits fram i en process där alla parter har fått säga sitt och tvingats till eftergifter och vunnit delsegrar. Muslimska brödraskapet och dess anhängare står helt utanför, även om det radikalare islamistiska Nuorpartiet har deltagit. Och de muslimska bröderna är ingen liten obetydlig högljudd grupp på marginalen. Man kan mobilisera stora skaror. Mer än 1 000 personer har redan dödats i samband med protester och demonstrationer sedan den tidigare presidenten Muhammad Mursi avsattes i juli.

Om Brödraskapet väljer att fortsätta på den våldsamma vägen kommer den så hett efterlängtade stabiliteten och ekonomiska utvecklingen, som många anser kan uppväga bristen på verklig demokrati, trots allt att utebli.

Och vad har man då vunnit?

Marie Anell

frilansjournalist