Anell: Libyens framtid – en fråga om hur tillgångarna fördelas
En är att andra konflikter i området drar till sig mycket av uppmärksamheten. Men en annan är nog att situationen i Libyen håller på att bli just så kaotisk, våldsam och svårbemästrad som olyckskritikerna kraxade om i samband med att västländerna avbröt sitt samarbete med Libyens tidigare diktator Muammar Ghaddafi, och bytte sida till oppositionen.
Två år efter Ghaddafis fall är situationen prekär. Det finns fortfarande ingen konstitution, landet flödar av vapen och bristen på säkerhet är akut.
Inte ens landets premiärminister Ali Zeidan går säker. För några veckor sedan kidnappades han från ett hotell av en väpnad grupp och hölls som gisslan under ett antal timmar tills han fritogs av en annan. I veckan drabbade olika miliser samman och avfyrade luftvärnspjäser på huvudstaden Tripolis gator.
En orsak till det ökade våldet är utan tvivel regeringens misslyckade strategi för att integrera de väpnade grupper som deltog i resningen mot Ghaddafi med den nationella polisen och de reguljära styrkorna. I stället för att avväpna dem lät man dem behålla vapnen och började dela ut lön. Den fromma förhoppningen var att de på så sätt skulle underordna sig. Den kom dock snabbt på skam och grupperna fortsätter ta order främst från sina lokala politiska eller religiösa ledare.
Enligt al-Jazira finns i dag minst 225 000 libyer registrerade i olika miliser, betalda av myndigheterna men utom deras kontroll. Med en arbetslöshet runt 30 procent, enligt inofficiella siffror, måste en sådan karriär te sig som en möjlighet så god som någon, åtminstone för unga män.
Ett annat stort och förutspått problem är den regionala splittringen. De östra delarna, Cyrenaica, där mycket av den libyska oljan finns, hotar att bryta sig loss från landet och bli självstyrande. Strejker och protester har pågått sedan i somras med krav på mer inflytande och större andel av oljeinkomsterna. Oroligheterna har gjort att Libyen nu bara producerar 10 procent av den olja man skulle kunna framställa.
För att understryka sitt missnöje presenterade östra Libyen förra helgen en egen skuggregering. Över 20 ministrar svors in stödda av klanöverhuvudet Ibrahim Jathran, en avhoppare från centralregeringen som tidigare ledde de styrkor som vaktade Libyens oljekällor. Bedömare är eniga om att skuggregeringen inte kommer att få så stor praktisk betydelse. Men händelsen skickar givetvis inga positiva signaler om nationell enighet och försoning.
Man kan förklara Libyens problem på en rad olika sätt. Bedömare har diskuterat i termer av klanmotsättningar, traditionell rivalitet mellan regioner, religiösa motsättningar, brist på demokratiska traditioner. Det ligger säkert en del i det.
Men till syvende och sist handlar konflikten om en strid om tillgångar och hur de ska delas.
Så länge de som sitter vid makten och kontrollerar resurserna inte är redo att försöka åstadkomma en rättvis fördelning mellan regioner och medborgare, så länge kommer striderna och våldet att fortsätta. Oavsett allt annat.
Marie Anell
frilansjournalist
