Krönikörer

Anell: Krimkrisen ger hopp om en politisk lösning i Syrien

Krönikörer Artikeln publicerades

Kriget i Syrien är på väg in på sitt fjärde år utan någon omedelbar lösning i sikte. Alla försök till förhandlingar har misslyckats och ingen sida har lyckats besegra den andra militärt, även om Bashar al-Assadregimens styrkor, tillsammans med trupper från libanesiska Hizbollah, har haft framgångar på senare tid.

Senaste i söndags erövrade de staden Yabroud, vilket anses mycket betydelsefullt. Yabroud har länge hållits av den väpnade oppositionen och via staden hämtade trupperna förnödenheter och material från Libanon.

Följderna av kriget så här långt är närmast ofattbara. Sammanlagt beräknas nio miljoner människor vara på flykt inom och utom landet, 140 000 människor har dödats, 10 000 av dem barn. 40 procent av Syriens invånare behöver livsmedelshjälp. Det hävdas att en tredjedel av alla byggnader i landet har förstörts.

Att följderna för de civila, som enligt Genèvekonventionerna ska skyddas från stridshandlingar, är så förödande beror enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch på att Assadregimen har gjort de civila i oppositionskontrollerade områden till direkt måltavlor för sina stridshandlingar. Bashar al-Assad för helt enkelt krig mot sitt eget folk. Det är en del av krigsstrategin att bomba och skjuta granater mot bostäder, skolor och sjukhus, belägra städer och byar och vägra släppa fram hjälpsändningar så att folk svälter. Förhållandena ska bli så outhärdliga att invånarna antingen flyr eller ger upp allt motstånd, är tanken.

Men trots mörkretfinns bedömare som tror att situationen nu kan vara på väg att vända, att det kan finnas utsikter till en politisk lösning. Det beror ironiskt nog inte på att omvärlden har fått nog av alla dödsoffer, krigsförbrytelser och den katastrofala situationen i Syrien och i flyktinglägren i grannländerna. Det beror på händelserna på Krim och i Ukraina.

Resonemanget går ut på att USA och EU äntligen har insett hur maktfullkomligt Ryssland agerar och hur litet intresset för förhandlingar och kompromisser är där. Krimkrisen ska ha fått västmakterna att förstå att de måste sätta verklig press på Ryssland för att komma någonstans, och det inte bara i Ukrainakrisen utan också i fråga om Syrien. Med kännbara ekonomiska sanktioner ska man tvinga Ryssland till eftergifter i Europa och så småningom också till att sätta press på Assadregimen i Syrien, tänker man sig.

Hur mycket avdetta som är önskedrömmar och fromma förhoppningar återstår att se. Men det råder inget tvivel om att det krävs hårda påtryckningar utifrån för att nå en politisk lösning i Syrien. Kunde man på något sätt få Ryssland att sätta press på Assad vore det en stor framgång.

Så även om chanserna kan förefalla små och något långsökta finns det tyvärr inte mycket annat att hoppas på just nu.

Och medan vi väntar och hoppas fortsätter mördandet.

Marie Anell
frilansjournalist