Anell: Det tilltagande våldet hotar utvecklingen i Irak

Sedan i april förra året, när premiärminister Nuri al-Malikis säkerhetsstyrkor angrep ett fredligt protestläger med ett 30-tal döda som följd, har det urskiljningslösa våldet mot civila gradvis ökat igen i Irak. Över 8 800 människor dödades i våldsdåd 2013, vilket är nästan lika många som under det värsta året 2008.

Början av 2014 har inte varit bättre. 1 600 döda hittills i år, de flesta i shiitiska områden som Sadr City i Bagdad. Där är man aldrig trygg.

- Våldet har nått en sådan nivå att vi blir oroliga när inget händer, säger Karima som bor och arbetar på en förskola i Sadr. Varför har det inte exploderat någonstans i dag, frågar vi oss. Varför har ingen dött?

Något som satt ytterligare fart på våldet och fått dödssiffrorna att skjuta i höjden är de strider som började med att den al-Qaidaanknutna gruppen Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS) tog kontrollen över delar av städerna Falluja och Ramadi i den irakiska Anbarprovinsen i slutet av förra året. Premiärminister Nuri al-Maliki har tagit tillfället i akt att utropa krig mot terroristerna, belägra städerna och gå till hårt angrepp. En del av lokalbefolkningen stöder honom, andra inte. 300 000 människor har enligt FN tvingats fly från sina hem.

Varje stat måste naturligtvis försvara sig mot väpnade grupper som angriper civila.

Men bakom våldet och ISIS:s landvinningar ligger också ett omfattande missnöje med landets ledning bland vanliga irakier. Sunnimuslimska grupper har länge känt sig förtryckta och diskriminerade av den shiadominerade regeringen.

Även andra grupper är utleda på myndigheternas inkompetens, arbetslöshet, laglöshet och korruption. Unga välutbildade irakier beskriver hur ett statligt jobb, som lärare eller polis, är något helt ouppnåeligt för en vanlig familj. Det är nämligen inget man utbildar sig till och söker. Det är något man köper. Och det är inte billigt. Är man väldigt rik kan man köpa sig en chefspost.

Kvalitet på statens tjänster blir därefter, liksom ambitionen att ta itu med till exempel fusk och korruption inom förvaltningen.

I slutet av april är det dags för nya parlamentsval i Irak. Men förhoppningarna om snabba förändringar är små. Det landet behöver är en enande kraft som överbryggar motsättningar mellan olika grupper och tar itu med korruption och vanstyre. Resurserna finns.

Någon har räknat ut att landets årliga oljeinkomster, jämnt fördelade, motsvarar 140 000 kronor per irakiskt hushåll.

Men Nuri al-Maliki, som har stöd av den shiitiska majoriteten, är inte denna enande kraft. Om han blir kvar vid makten kan framtiden i Irak bli riktigt sorglig, även för den som inte har så värst mycket empatisk förmåga.