Krönikörer

Anell: Den spirande utvecklingen mot demokrati blev första offret

Krönikörer Artikeln publicerades

Så kom då den väntade och fruktade urladdningen i maktkampen mellan Muslimska brödraskapet och den egyptiska militären. Vid sjutiden på onsdagsmorgonen stormade säkerhetsstyrkor den islamistiska rörelsens två protestläger i Kairo.

Ett rensades snabbtmed schaktmaskiner medan det andra besköts och omringades.

Motstridiga rapporter om antalet döda och skadade avlöste varandra under dagen. Myndigheterna medgav på eftermiddagen 95 döda, medan Muslimska brödraskapet talade om upp till 2 200.

Oroligheterna spred sig snabbt till andra städer när anhängare till brödraskapet gav sig ut på gatorna för att protestera mot Kairoattackerna. Ganska snart stod det klart att även journalister och den 17-åriga dottern till Muslimska brödraskapets ledargestalt Muhammed al-Beltagy fanns bland dödsoffren.

Hur många döda, skadade och gripna det till slut kommer att handa om finns det ingen som vet. Men helt klart står att den spirande utvecklingen mot demokrati i Egypten på onsdagen definitivt blev sönderskjuten. Presidentens beslut att åter inför undantagstillstånd i landet, vilket ger polis och militär i stort sett fria händer att slå ned alla protester, var bara det yttersta beviset på detta.

Fram till onsdagensstormning av protestlägren fanns åtminstone skuggan av en chans att krisen skulle kunna lösas utan våld. Med rätt eftergifter från interrimsregeringen, och minsta vilja till kompromiss hos brödraskapet, skulle förhandlingar ha kunnat inledas.

Nu är alla möjligheter till en nationell politisk dialog effektivt raserad för lång tid framöver.

Utvecklingen var dock inte oväntad. Det var ju Muslimska brödraskapet oförsonlighet och ovilja till kompromisser som ytterst ledde fram till militärkuppen. Och militären har egentligen aldrig gjort någon hemlighet av att man inte tänker tolererar några protester eller utmaningar om makten.

Men om sammandrabbningen inte kom som någon överraskning är det desto mer överraskande och oroande att höra den föregivet civila interimsregeringen tacka säkerhetsstyrkorna för deras ”självbehärskning” vid ingripandet, och att höra företrädare för så kallat liberala partier beskriva regimens våld som ”rimligt”.

Hur ser då orimligt våld ut, kan man undra?

För om intede politiska krafter som kallar sig demokratiska och vill framstå som legitima står upp för grundläggande mänskliga rättigheter och rätten till yttrande- och mötesfrihet för alla, inklusive tjurskalliga och bakåtsträvande muslimska bröder, vem ska då göra det?

Marie Anell