Konst

Nyanser värda att studera

En av måleriets giganter är i stan. Jag vill nämna tre mästare som aldrig dagtingat med sin konst: Ulf Gripenholm, John-E Franzén och Roj Friberg, alla djupt förankrade i traditionen, nästan ett slags renässansfigurer i vår tid.

Konst

De var sen länge mästare när Stockholmsgalleristerna fick för sig att mynta begreppet måleriets återkomst, lyfta upp ett antal unga begåvningar till miljonpriser utan att de nådde till knäna på de tre nämnda, för att i stället kontraktera dem till orealistisk leveranstakt och underminera de ungas framtid genom att själva ta ut mellan 50 och 70 procent i honorar på försäljningen.

Ulf Gripenholm har aldrig deltagit i denna dans kring guldkalven, aldrig gett 50 procent i honorar. Däremot har hans konst i alla tider haft en prissättning som gjort den oåtkomlig för andra än de allra kapitalstarkaste. Ända tills nu.

Vi mötte honom i Borås redan på 80-talet i en vandringsutställning som utgick från Thielska Galleriet, då Borås Konstmuseum kom över den stora aktstudien Yvonne.

Nu på Flaménska får vi möta hela raden av hans mästerverk, men i ny gestaltning, neddragna till ett format lämpligt för varje vardagsrumsvägg och i pris överkomligt för varje volvoägare. De må vara multiplar på bästa sortens papper, och lika fullkomnade vad gäller konstnärens insats – tryckta färg för färg som serigrafier. Som konstverk är de fullt likvärdiga med originalen.

En bild är för övrigt original i högsta grad, den som kallas Stadsrum, som målades i formatet 2x3 meter på Huddinge Sjukhus 1979-82, men där stals och 2005 återuppstod som en mindre serigrafi.

På alla sätt möter vi Gripenholm i helfigur. Hans långa rad av varierade teckningar är original på högsta nivå, med nyanser värda att studera via förstoringsglas. Här finns prov på hans oljemåleri liksom på akvareller av landskap, så okonstlade att han nästan funnit dem för personliga att visa fram.
Att möta hans konst på Flaménska var en nåd att stilla bedja om.

Vi måste förmodligen skilja konst på riktigt, på allvar, från konst på spekulation. I så fall upplever jag också urboråsaren Annika Wihls (f. 1954) utställning i Dalsjöfors som riktig konst. Hon lärde olje- och akvarellmåleri i Gerlesborg, Provence, Skärhamn och på Ålgården, och på senare tid har hon startat en begåvad essäistik i Nordiska akvarellsällskapets tidskrift Akvarellen.

Numera har hon en ögonsjukdom med dubbelseende som följd, som hon också tycks vända till sin fördel, liksom Roj Friberg med sin enögdhet.

I Dalsjöfors möter hon oss med en mångsidighet som rentav för tankarna till William Morris, när hon låter sin konst ligga till grund för digitaltryckta tyger (via ett företag i Gånghester), medan hennes människobilder i Helene Schjerfbecks bleka färgsättning och hennes skogslandskap och melankoliska hus har en inåtvänd ton lik Gripenholms djupt personliga akvareller.

Också hon utmanar våra sinnen.

Rolf Haglund