Ljuset kommer från Göteborg

Det nya var en revolution, en sällsam filial till Andy Warhols Factory, elektronmusikens Köln, Fluxus-New York och 20-tals-Berlins vilda kabarékultur, allt i ett. I Göteborg la Rune Lindblad grund till en vild svensk elektronmusik, med en enkel trådspelare som första redskap, efter att i fyllan ha vaknat i ett snår vid Björngårdsvillan i en ny musikalisk dimension. En annan hjälte, Sven-Eric Johanson, kom att förena renaste tolvton med sanslös skrotupplagsmusik.

När punken kom till Borås med Freddie Wadlings Liket lever på Allégården 1979, med en ljudnivå som en orkan, var det som att dyka in i en ny materia, med händerna hårt för öronen. Men jag prisade mig lycklig över att i tre-fyra år ha hoppat av hela min klassiska tradition för att som BT-kritiker uteslutande möta det nya i punk- och multimediagestalt.

Detta nya Göteborg fick gränsöverskridande form via Carl Michael von Hausswolff och från Göttingen invandrade Ulrich Hillebrand, vän till undergroundrörelsens överstepräster William Burroughs och Brion Gysin. De startade bolaget Radium, varifrån de vildaste experiment snart strömmade ut, från Union Carbide och Stonefunkers till Sten Hanson, Rune Lindblad och Phauss.

Det märkliga är att pionjärrörelsen fortsatt leva och utvecklas. Den monumentala utställningen i Borås är egentligen en första redovisning av de 800 bilder Freddie Wadling samlat på sig i sitt privata kaos med anknytning till mystiken och en Strindbergs alkemi. Osannolika som Hillebrands fotodokument av Burroughs Göteborgsvisit. Leif Elggrens klassicism och rosenkorsockultism, Annika von Hausswolffs och Lotta Antonssons fotohallucinationer och -collage, Per Svenssons fluxuskonst och Henrik Rylanders pianoruin med bara tangenterna D-E-A-D kvar. Allt jämte en timslång filmkavalkad är som att möta en malström av impulser. Utställningen skriver nutidshistoria och närmar oss till ett Göteborg som sju mil bort trots allt så nära oss.

Rolf Haglund