Konserter

Var det verkligen Nationalteatern?

De fyller Rockborgen två gånger om samma kväll. De har en låtskatt att ösa ur som skulle tillåta en dubbelt så lång spellista utan att tappa något på vägen.

Konserter

Publiken kan i stort sett varenda rad i texterna. Att säga att Nationalteatern har sin trogna publik är en underdrift. De är ikoner. På Rockborgen gjorde de allt för att leva upp till detta. Och lyckades? tja? ganska bra.
Svängde det? Ja. Var det tight? Ja. Var publiken med på noterna? Definitivt. Valde man rätt låtar? Jovars, det är väl liksom svårt att välja fel. Ändå är det något som inte stämmer. En halvtimme in i konserten faller poletten ner. Frågan är om det verkligen är Nationalteatern jag verkligen ser under det andra setet för kvällen på Rockborgens scen?

Missförstå mig nu inte. Publiken får sin nostalgitripp och därmed också valuta för pengarna. Men framför mig står en version av Nationalteatern med två originalmedlemmar: Nikke Ström och Ulf Dageby omgiven av yngre musiker som är lika anonyma som det vore ett husband i Café Norrköping. Längst fram har för det mesta Mattias Hellberg kommandot över sången. Inte så att han gör ett dåligt jobb, nejdå. Här finns både sångresurser och en närmast Ulf Lundellsk Stackars-Jack-look. Men det känns ändå som något annat med Hellberg vid rodret. Det känns snarare som om det vore en musikal om Nationalteatern än Nationalteatern själva.

Fast det måste ju ändå medges: det är en ganska schysst musikal. I synnerhet när Ulf Dageby själv flåsar iväg några pärlor ur den svenska rockhistorien. Då försvinner Mattias Hellberg ut i kulisserna och med ens känns det nästan som om det vore på riktigt.
Det är dessutom svårt att stå emot hitkavalkaden. Det är svårt att stå emot den våg av minnen, mörka och ljusa, som slår emot en när låtar som Bängen trålar, Livet är en fest och Barn av vår tid spelas live på Rockborgens scen. Det är svårt att stå emot när ungar, som inte ens var födda när Ulf Dageby ville stoppa the omoralisk schlagerfestival, skrålande sjunger med i refrängen till Jack the Ripper. Då är det bara att kapitulera.

Och förresten. Det där med att inte ha med fler originalmedlemmar har sina fördelar. Senaste gången jag såg Nationalteatern var på en av de stora festivalerna. Då var det segare än Torsten Flinck på Rohypnol. Det här är mycket, mycket bättre. Den här musikalen förtjänar definitivt att rulla vidare.

Mikael R Karlsson