Konserter

Vånna Inget – en punkostpannkaka

Konserter Artikeln publicerades

En och en halv irriterande timma efter utsatt tid öppnas dörren till konsertlokalen. Publiken smiter snabbt in och tar plats, lite trötta efter kvällens schemaförskjutning (som man kunde ana redan inför förbanden), men med fullt fokus på bandet på scen.

Huvudakten i kväll är Vånna inget ett namn som i småländska skogar är begripligt och betyder bryr sig ingenting. Namnet är perfekt för gruppen, som en rejäl småländsk postpunkostkaka med poppig jordgubbsylt på. En musik som gör att jag inte allt för osökt kommer att tänka på Sahara Hotnights första (fantastiska) album, vissa riff från Broder Daniel men framför allt arvet från den svenska punkscenen.

Konserten vaknar till ordentligt med låten Tickande bomb, och strax följer Vart tar du vägen, en fin blandning av popmelodi och punkiga gitarriff, från deras senaste skiva Ingen botten. Skivan är producerad av kände Jari Haapalainen, som gjort skivor med både Eldkvarn och Kajsa Grytt.

Och visst sjunger Karolina Engdahl lika ärligt som Grytt, lika förtroendeingivande och berörande, men samtidigt med mer panikartat driv.

Ett rött politiskt brandtal leder fram till låten Allvar. Engdahl svänger armarna fram och tillbaka som om hon gick en stillstående marsch, och fansen längst fram börjar sjunga med. De är en liten grupp hängivna, och i den takt som Vånna inget turnerar borde de bli fler och fler.

Om fanskaran skulle minska, är den enda orsaken jag kan komma att tänka på, att Vånna inget kanske kan kännas lite omoderna. Tur då att publiken fått sin dos konceptuella vindljud, breda ljudmattor och instrumentell luftighet i förbandet Snöhamn och innan dess också lite svajiga progginspirerade känslor från Kinnakvartetten Hägring.

Men det är bara en bortförklaring. Bara för att något låter omodernt behöver det inte betyda att det inte är samtida. Vånna inget passar in i era just nu-spotifylistor de kommer i alla fall gå varma i min.

Lisa Jagemark