Konserter

Kalle och Molly i lysande final

Kalle Moreaus och Molly Sandén. Vad kan det bli, undrar man. Knätofs, hårdrock, powerballad ? Jodå - det blev alltihop och mer därtill i sommarens sista torsdag på torget.

Konserter

Kalle Moreaus ägde scenen i nästan 45 minuter, och tack för det . Visst spelade han allt utom opera och salsa? Man saknade det inte heller.

Han drar igång direkt med en hybrid mellan folkdans och rock, där eventuella folkdansare skulle vrickat knäskålarna av farten. Fortsätter med en trolsk, flöjtbemängd Vi har dansat, skriven med Py Bäckman. Och så har han en fantastiskt avspänd ton till publiken : "Kära vänner..."

Han gör en rapplåt från Orsa som fick hans fru att sorgset skaka på huvudet (påstår han). Han sjunger ett påstått skillingtryck, en smäktande violinlåt som får publiken att vifta i takt med närmaste tillhygge. Om du fanns kvar är en låt som duger på vilken dansbandsgala som helst. Och när han äntligen kommer fram till "skillingtryck" visar det sig att det är Chuck Berrys Maybellene som Kalle Moreaus fräckt översatt till Maj Lundin.

– Är ni redo för lite mjuk hårdrock? undrar han sedan innan han spelar en låt han skrev när hans tonårsdotter skulle flytta hemifrån, " en mardröm". Det blir låten Du klarar dig, och Kalle Moreaus uppmanar sävligt:
– Headbanga gärna, men inte ni över 40 år. Det blir bara elände med naprapat efteråt...

Kalle Moreaus är en härlig blandning av rock och folkmusik med flöjt och fiol. En cross-over, en hybrid av den sort som gör att man tycker sig få allt av båda riktningar. Men när han spelat åtta låtar börjar man undra var Molly Sandén håller hus. Och då kommer hon. Det är inte så dumt alls, man är redo för ett nytt inslag.

Molly Sandén jobbar på publikkontakten och får boråsarna att plocka upp mobilerna för att göra en stjärnhimmel. Spread a little light, sjunger hon och rösten är lika klar och ren som Kalle Moreaus fiol, och plötsligt är powerballadernas pianokomp med i bakgrunden.

Hon sjunger Unchained, berättar lite om hur hon jobbar med sitt självförtroende och flirtar med publiken som kan vara landets bästa.

Och jösses, visst har hon en stämma som skulle klarat det mörknande torget utan mikrofon när hon sjunger sitt bidrag i Melodifestivalen: Why am I crying.

Och Kalle - om jag var rik och fick välja mellan Bruce Springsteen och dig på mitt födelsedagsparty - då vet du vad jag valde. Tills dess nöjer jag mig med den gungiga finalen på Sommartorsdagarna.

Inger Melin