Katarina Larsson

Flest timmar på dagis vinner?

Katarina Larsson

De rödgröna i Borås satsar fyra miljoner kronor extra på förskolan och ser fram emot att barngrupperna därmed ska kunna minskas och det pedagogiska arbetet stärkas.

Artikeln publicerades 27 oktober 2012.

I pressade tider är varje krona viktig, men frågan är hur dessa fyra miljoner ska orka bära sådana förväntningar på sina axlar.

Några applådermöttes budgetbeskedet heller inte av. ”Vi behöver mer resurser”, var reaktionen från verksamheten, närmare bestämt Byttorpsgården (BT 25/10), när man kommenterade tilldelningen.

Kanske kan förskolan, om politikerna uppvaktas flitigt under året, hoppas på lite större frikostighet i nästa rödgröna lunta. Men ännu bättre vore om det inte stannade vid en budgetdiskussion, utan också blev en diskussion om vad och vem förskolan är till för.

För medanpersonalen i många kommuner allt oftare vittnar om en alltmer ohanterlig vardag, där barnen blir fler och uppdraget alltmer omfattande, handlar de politiska initiativen ideligen om något annat: fler barn ska vara där, längre tid och under fler av dygnets timmar.

Det går inte ihop.

Förskolan harett superviktigt uppdrag. Men ska man kunna klara det går det inte att samtidigt stå till tjänst som allmän avlastning för föräldrar som vill träna/vila/ha kvalitetstid med bebis. Eller användas som lockvara för att få nya skattebetalare att flytta in till en kommun.

Det senareförsöker sig nu Gotland på. Den vackra turistön vill dra till sig Stockholmsföräldrar och eftersom man märkt att de ställer krav de egna invånarna inte tidigare rest, kommer man från årsskiftet att erbjuda föräldralediga att ha sina barn på förskolan 25 timmar i veckan. Det låter flott, men Botkyrka bjuder över; 35 timmar för samma grupp.

SVT har berättatom både Botkyrka och Gotland i en serie där man nyligen granskat förskolan. Där har också skiftarbetare vittnat om hur de ”drabbats”, när de inte kunnat använda lediga dagar till vad de vill (träna var ett exempel som kom upp), eftersom de i den kommun där de bodde inte tilläts att lämna barnet på ledig tid.

Utan att hagjort någon omfattande efterforskning i tidningsarkivet vågar jag påstå att det är ett rätt nytt fenomen med sådana krav. När man på 70-talet skanderade ”Ropen skalla – daghem åt alla”, var det andra budskap på plakaten än drömmen om egentid på gymmet.

Det fannsockså annat som var annorlunda då. En erfaren förskollärare gav en bra bild i torsdagens BT: ”När jag började 1977 var vi två och en halv anställda på 13 barn. Då var verksamheten annorlunda och barnen annorlunda.”

Hög personaltäthet är ett viktigt mått på kvalitet. Däremot är nostalgi i allmänhet inte någon vidare pålitlig politisk kompass. Det har skett en enorm, positiv, utveckling från dåtidens dagis, som var en verksamhet under socialdepartementet, till dagens förskola, som numera är en del av utbildningsväsendet.

Risken äratt den framgången slarvas bort om förskolan därtill åläggs att vara offentlig servicecentral för att tillgodose krav från en ny tids föräldrar, som har helt andra föreställningar om vilken kommunal avlastning de borde ha rätt till.

En sådan utveckling har många förlorare. Barnen är de största.