Katarina Larsson

Fimpa petiga pekpinnar

I veckan beslutade fullmäktige i Herrljunga att införa rökfri arbetstid för anställda och förtroendevalda. Därmed följer kommunen en tydlig trend. Från juni i år har 171 av Sveriges 290 kommuner rök- eller tobaksfri arbetstid och fler är på gång. I de flesta endast för de anställda, men i en del även för förtroendevalda.

Katarina Larsson
Foto:

Man får vara djupt okunnig om rökningens skadeverkningar för att inte se det som en framgång att det skapas fler rökfria miljöer. Ändå finns det något i diskussionerna om förbud som blottar en skrämmande, eller åtminstone förvånande, syn på hur långt många politiker tycker att den kommunala beslutssfären sträc- ker sig.

Efter en utdragendebatt i Herrljunga landade fullmäktige i att kommunen inför rökfri arbetstid men med tillägget att arbete i hemmet undantas, en högt berättigad begränsning. Men så ser det inte ut överallt. Flera kommuner väljer att låta policyn om rökfri arbetstid gälla oavsett om man arbetar hemifrån eller är på tjänsteresa.

Det vill säga den som har fått förtroendet av sin arbetsgivare att utföra en del av jobbet i hemmet har inte rätt att under den tiden ta en cigarett, även om han eller hon befinner sig helt ensam på en öde ö.

Tolka mig rätt.Detta är inte ett försvar för rökarna. Jag välkomnar rökfria zoner och jag blir bedrövad när jag ser unga tjejer röka. De säger nästan alltid att de ska sluta. Snart. De slår ifrån sig hälsolarmen, ser sig inte som de nikotinets slavar de redan är, utan mer som tillfälliga användare av en metod att hålla händerna sysselsatta och chokladsuget i schack.

Att stoppa dessa och andra unga från att börja röka, liksom att skapa rökfria miljöer runt dem, måste höra till de angelägnaste uppgifterna i ett seriöst folkhälsoarbete. Därför var en av förra veckans, i det här sammanhanget, mest nedslående nyheterna TT:s telegram i onsdags. Fyra av fem skolungdomar säger att elever röker på deras skolgård.

Det är stort problemoch det är uppenbart att kommunerna skulle kunna göra mer. Men istället reglerar kommunerna så att vuxna människor inte ska få ta ett bloss efter kaffet om de sitter hemma och jobbar en förmiddag. Och ödslar kommunal energi på långrandiga policydokument med förnumstiga förklaringar om varför man inte får snusa i direkt anslutning till arbetsplatsen (t.ex. i tobaksfria Mörbylånga).

Det vore bättre om ingen rökte. Absolut. Men det måste finnas en gräns för hur långt de kommunala pekpinnarna sträcker sig. Att avgöra om man vill ta en cigarett utanför arbetsplatsen, i en miljö där det inte stör någon annan, borde även i denna hälsoinriktade tid vara ett beslut för varje enskild vuxen, inte för landets fullmäktigeförsamlingar.

Dessutom är detsvårt att tro att en så nitisk regleringsiver, som en del kommuner visar prov på, verkligen gör någon nytta.

En tydlig effekt är dock att den drar ett löjets skimmer över det i grunden så viktiga folkhälsoarbetet med att minska rökningen.