Katarina Larsson

En annan tid – en annan ton

Hörvärda Louise Epstein har under en tid ägnat en del av sina program i P1 åt att samtala med partiledarna om ideologi och partiprogram. Ett tilltalande upplägg, och en paus från de snabba bollarna i den dagliga debattpingisen.

Katarina Larsson

Sist ut var häromveckan Stefan Löfven (S) och det kom bland annat att handla om kapitalismens avigsidor och hur man kan öka löntagarnas inflytande.

Då agnar Epsteinsin fråga med ett rejält socialistiskt bete.

”Hur skall ni nå dit? Med löntagarfonder?”

Men Löfven nappar inte. Det är ett nej. Och det är ett samtal där Löfven beskriver marknadsekonomins fördelar, talar väl om den privata äganderätten, samt klargör hur vinst är en förutsättning för att någon ska vilja driva företag.

Det är kort sagt våren 2012och att socialisera näringslivet finns varken på Löfvens eller hans partis agenda.

Så har det inte alltid varit. En nyutkommen bok av Lars Anders Johansson ger en förtjänstfull påminnelse om utvecklingen. Hatets och illviljans kolportörer – om mediebilden av näringslivets opinionsbildning 1970–2012 (Timbro) är en titel som andas dramatik och konflikt.

Så är det också ett citat från Olof Palmes anförande för Svenska Metallindustriarbetareförbundet 1981. Omdömet gäller dem som den tidens oppositionsledare (S) kallade ”arbetsgivarföreningens propagandister”. SAF, Svenska arbetsgivareföreningens informationsavdelning, var väl annars titeln de gick under i telefonkatalogen.

Det Palme rasade över var hur SAF nu gjorde motstånd mot löntagarfonderna. Den dåvarande arbetsgivarföreningen hade ungefär tio år tidigare vaknat och börjat opinionsbilda mot den vänstervridning som präglade samhällsdebatten.

Då fanns ettilsket ifrågasättande av hela näringslivet och av äganderätten, en rent marxis-

tisk samhällsanalys bredde ut sig. SAF:s försök att göra motstånd möttes av skepsis. De misstänkliggjordes för lögner, överdrifter och hjärntvätt av folket.

Men man vannså småningom framgång, konstaterar Johansson. Inte bara i löntagarfondsstriden utan i vidare bemärkelse. Idag har näringslivet en helt annan position i samhällsdebatten. Löfven befäster den förtjänstfullt.

Men visst, någon mustig citatmaskin är inte den nuvarande oppositionsledaren (S). Jämfört med flera av sina vasstungade företrädare gör han en slät figur. Det lär inte bli någon braskande boktitel av hans uttalande från januari 2012, men det är ändå värt att upprepa:

”För oss är det oerhört viktigt att ha en bra dialog med näringslivet. Jag känner många företagsledare och beundrar många av dem. Man kan inte betrakta dem som ett särintresse.”

Till sist –ibland hörs en oro för att borgerliga ledarsidor är för snara att berömma Löfven.

Så låt mig konstatera att det finns flera skäl att hoppas att Reinfeldt och inte Löfven blir statsminister 2014. Men ärligt talat, rädslan för att den senare skulle driva på för förstatligande av landets industri är inte ett av dem.