Katarina Larsson

Beröva inte barnen stunden vid julkrubban

Katarina Larsson Artikeln publicerades

Om det vore som det brukar vid den här tiden skulle förskolebarnen ha fått besöka Bollebygds kyrka för samling vid krubban. Det får de inte. Som BT berättat stoppar förskolerektorerna det hela med hänvisning till skollagen.

Kanske tror de att de därmed räddar de små från religiös indoktrinering (och sig själva från en anmälan till Skolverket). Jag tror att den tydligaste konsekvensen istället blir att de berövar förskolebarnen en stämningsfull och lärorik stund i en kyrka som, oavsett vars och ens personliga tro, har sin plats i vår kultur.

Därtill göder de uppfattningen att ett mångkulturellt samhälle innebär att man, av något slags rädsla för att kränka andra, måste ta avstånd från svenska traditioner. Det är inte bara fel, utan riskerar att leda till helt andra konsekvenser än vad förskolerektorerna tänkt sig.

För även om detär lätt att raljera över deras beslut är det förstås inte fattat av illvilja. Men det finns en tilltagande räddhågsenhet, inte bara i Bollebygd utan på många ställen i landet, som är både sorglig och missriktad.

Skollagen först. Både den nya och den gamla är tydlig med att utbildningen är icke-konfessionell. Därtill har Skolverket, eftersom man får många frågor, gjort en ”juridisk vägledning” om skolverksamhet i kyrkan och annan religiös lokal.

Där framgår att det inte är förbjudet att ta med sig eleverna till en kyrka, moské, eller synagoga. ”Man kan till exempel besöka en kyrka för att studera hur advent firas inom kristendomen.”

Och de skolor som nu i adventstid har tänt ljus ges lugnande besked från myndigheten: ”En skola kan således uppmärksamma advent till exempel genom att tända ljus eller ha adventsljusstakar.”

Det säger något om rädslan att göra fel när ett sådant besked finns med. Ringer det på allvar rektorer till Skolverket och frågar om de får lov att tända ett ljus till advent?

Skolverket är nogamed att skilja på tradition och konfession, men gränsen är inte given. I diskussionen till sommaravslutning brukar det sägas att första versen till Den blomstertid nu kommer är tradition, medan det börjar brännas i andra versen (där nämns Gud: ...de skola oss påminna, Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna, som räcker året om).

Någon kanske minns diskussionen på Byttorpsskolan förra året där man tvekade inför Nu tändas tusen juleljus som ju just i andra versen är mer rak på sak: ...att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud

Så där kan manhålla på. Och så har det hållits på i många skolor nu. Sandåkraskolan i Stockholm meddelade i november att man, med hänvisning till skollagen, ställde in sitt adventsfirande. Men man ändrade sig efter att rådfrågat myndigheten. Det blev kyrkan, med Skolverkets välsignelse.

Men rektorn berättar i Dagens Nyheter att man var mycket noga när man valde psalmer/julsånger. Till sist blev det Bereden väg för Herran och Hosianna.

Det finns textraderäven i dem som i ett perspektiv kan kallas starkt religiösa. Men framförallt är de en del av det kulturella arv som ramar in vårt advents- och julfirande. Och det hör till, eller borde åtminstone höra till, allmänbildningen att känna till dem. Det ger dessutom en känsla av högtidlighet och sammanhang som man inte når om man nöjer sig med Hej tomtegubbar eller Rudolf med röda mulen.

Göran Hägglund krävde i helgen ändring i skollagen för att förtydliga att man kan ha julavslutning i kyrkan. Det säger Jan Björklund, på goda grunder, nej till. Dagens lag räcker.

Däremot kan manhoppas på mer mod och mer sunt förnuft från skolorna för att inte hamna i de rent absurda situationer som nu är fallet.