Och vem betalar skolresan?

Förväntansfulla inför den planerade studieresan till Aten fick de i sista stund skolpolicyn upptryckt i ansiktet: Ni får inte åka! Så skapar man frustration hos elever som uppenbarligen var beredda på att på ett konstruktivt sätt rädda en låst situation.

Behovet av en kommunikationspolicy på Marks gymnasium tycks vara akut. Vad gäller regelverket kring avgifter är det dock väl förankrat i riktlinjerna från Skolinspektionens rättssekretariat. Enligt dem är t.ex. 700 kronor för en miniräknare på gymnasiet i sin ordning, liksom 100 kronor för ett studiebesök. Men inte mer än 300 kronor för en studieresa.

Alltfler kommuner har efter påpekanden rättat sig efter detta. Därför, och det är viktigt att komma ihåg, dras det i många hem suckar av lättnad. Äntligen slippa paniken när det plötsligt ska ställas upp med mycket pengar, äntligen slippa förklara för sonen/dottern att tyvärr – vi har inte råd med detta.

Det är bra. Men alldeles glasklart är inte det där med skolans relation till avgifter. En pappa undrade i ett forum på nätet varför han var tvungen att stå för gympaskor åt barnen. Dessutom, skrev han, bodde familjen i ett "högstatusområde" och grupptrycket gjorde att barnens gympaskor kostade långt mer än skolresan han inte fick betala. Logiskt?

Nja, svarade juridikrådgivarna. Det ges förvisso ingen ledning i förarbetena, men "enligt vår mening är det högst osannolikt att en prövning skulle leda till att skolan tvingas finansiera elevernas gymnastikutrustning". Och det framhölls att om man anser sig pressad att köpa särskilt dyra skor, är det inget som skolan kan ta hänsyn till.

Grupptryck är svårt att lagstifta bort och är väl snarare något som lämpar sig för samtal, mellan föräldrar och barn och för den delen föräldrar emellan. En skola ställde helt sonika in avslutningsbalen, trots att den var frivillig, därför att klädhetsen spårade ur.

Andra tycker att det borde ha funnits bättre vägar bort från festbutikernas klänningar för tusentals kronor. Kunde inte föräldrarna lägga undan de ojämlika plånböckerna och sy själva? Tidskrävande, men inför tidens gång är vi alla lika. Klockan sköter rättvist fördelningen och tickar sekunder och minuter i samma takt, oavsett var vi bor och vad vi tjänar.

Men ibland spricker även den budgeten. Tidskontot blänger barskrapat på stressade föräldrar långt innan de ålagda uppgifterna är utförda. Då kan det bli som i inledningsscenen i 28 timmar på ett dygn. Klockan 01.37 står Kate Reddy och bankar hysteriskt med en brödkavel på de dyra fruktpajerna. De ska se hembakade ut. Dagen därpå är det nämligen julfest.

Man behöver inte begränsa sig till romanens värld, jag har varit på mer än ett skolarrangemang där föräldrar köpt sig fria. Istället för de hembakta bullarna som det var order på, kommer eleganta kanelsnurror från affären (man behöver för resten inte banka på dem, räcker oftast att byta ut förpackningen mot en omärkt fryspåse och så knyter man ihop med vanligt presentsnöre).

Föräldraengagemang är guld värt och kraven växer. Nu räcker det inte att förhöra glosor – när eleverna förutsätts ta mer ansvar för sin egen inlärning måste också föräldrarna tillägna sig detta nya, mer krävande sätt att navigera på kunskapens hav. Föräldrars oavlönade pedagogiska arbete, beskrev en forskare det som.

En del avlönar andra för att göra det. Läxhjälp är en växande servicenäring, rapporterades det häromveckan. Avdragsgill dessutom. Men samtidigt som föräldrar känner att de ständigt förväntas göra mer hörs larm från en pressad skola som tyngs av nya uppgifter. Alltifrån att lära barnen att passa tider till att ansvara för att de får näringsriktig, helst ekologisk, frukost i magen före första lektionen. Föräldrarna hinner/vill/förmår inte sköta det som förr ansågs ligga på hemmen.

Annorlunda uttryckt: det finns alltfler exempel på att det är svårt att hitta balansen. Det är inte givet vilka krav som är rimliga att ställa på föräldrar respektive skola. Men det är viktigt att våga diskutera, svaret får nämligen konsekvenser för den resa i kunskap och fostran som varje barns skolgång är – alldeles oavsett om man sedan kommer till Aten eller inte.

Till sist

?läser jag att Göran Hägglund gör som sitt parti – minskar. KD-ledaren har gått ner tio kilo genom att vägra bröd, pasta och ris. En mathållning långt från vad verklighetens folk bullar upp med när Hägglund åker på köksbordsturné. Där är det trångt mellan de kolhydratrika kakfaten, rapporteras det.

?inte heller alla partiets riksdagsledamöter följer Hägglunds strikta syn. Det rekommenderas både potatisgratäng, ris och nykokt pasta i de recept Else-Marie Lindgren, Borås publicerar på sin blogg. Men den goda panna cottan skulle Hägglund nog inte säga nej till.

?en fråga av större vikt för KD är annars, åtminstone i Västra Götaland, vem som ska vinna folkets röster i riksdagsvalet. Nomineringsstämman blev en rysare där endast lotten räddade Else-Marie Lindgren från att puttas ner från förstaplatsen, trots att sittande riksdagsledamöter brukar kunna räkna med starkare stöd än så.

?hennes utmanare Per-Olof Hermansson i Horred kommer nu, stärkt av stödet, att driva personvalskampanj. Orädde Hermansson har inte dragit sig för att kritisera partiledningen när den, enligt honom, drivit partiet i för allmänborgerlig riktning. KD:s ja till utländska kvinnors möjlighet att göra abort i Sverige fick t.ex. tummen ner av Hermansson. Hägglund kan nog räkna med tuggmotstånd i debatten.