Katarina Larsson, politisk redaktör

Ledare: Ohly, näste försvarsminister?

Katarina Larsson, politisk redaktör
STOCKHOLM 2008-10-08Lars Ohly (v), på sitt kontor.Foto: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX / Kod 30082** OUT DN (även arkiv) **
STOCKHOLM 2008-10-08Lars Ohly (v), på sitt kontor.Foto: Ingvar Karmhed / SvD / SCANPIX / Kod 30082** OUT DN (även arkiv) **
Foto:

Nästan på dagen två månader efter att Mona Sahlin och miljöpartiet inför TV-publik och den samlade mediekåren lovat varandra trohet till och med valet 2020 var det dags att revidera överenskommelsen.

Artikeln publicerades 8 december 2008.

Vänsterpartiet släpps in i gemenskapen och nu är det dessa tre som ska ge innehåll till det som även denna gång rubriceras som ”Ett rödgrönt samarbete för framtiden.”

Den här gången är framtiden valet 2010 vid vilket de tre hoppas få bilda koalitionsregering. Håller samarbetet, det är ändå 21 månader dit, ska det i god tid till valrörelsen finnas en gemensam regeringsplattform.

Politiken mår bra av tydliga alternativ. Därför är det välkommet att oppositionen nu har bestämt sig för vem som ska samarbeta med vem. Det rödgröna dödläget är brutet och den angelägna debatten kan börja.

Att mungiporna var mest upp på Lars Ohly är inget att förvånas över. Det är inte var dag en partiledare med hans bakgrund får stå på första parkett och tala om hur ett regeringssamarbete ska bedrivas. Att dagen dessutom började med goda siffror från Demoskop (7,7) procent gjorde förstås inte glädjen mindre.

Riktigt vilken roll Ohly har tänkt sig i en eventuell framtida regering återstår att se och en del kanske tycker det är att ägna sig åt ytligt spekulerande att fundera över det.

Men nog bör den som lägger en röst på detta rödgröna alternativ få veta om det är försvarministerposten, skolminister eller biträdande budgetminister som Ohly aspirerar på. Gammalmodigt eller ej, en del - och det gäller väljare både till vänster och höger - har svårare än Mona Sahlin att applådera, eller ens acceptera, ett eventuellt regeringsinträde av vänsterpartiet.

Dock är det långt till valet 2010och hittills är det rödgröna alternativet mer överens om vad de är emot, än vad de är för. Det som framförallt förenar dem är oviljan mot alliansen, snarare än en gemensam politik. En gemensam fiende är alltid enande men ju närmare valet, desto hårdare tryck på att det också blir sakpolitik av motståndet.

På söndagen var det mycket allmänna ordalag om ökad rättvisa och bättre miljö och det är förvisso angelägna politikområden. Så angelägna att moderaterna använde just de formuleringarna ett antal gånger under sitt framtidskonvent förra helgen.

Till skillnad från de rödgröna har dock moderaterna och alliansen klara siffror på hur de ser på rättvisa. Hur skattenivåerna ser ut i en rödgrön rättvisa återstår att se.

Men hittills har åtminstone den vänstra delen av samarbetet ansett det orättvist att förskollärare och sjuksköterskor ska få behålla mer av sin lön. Blir det också en del i ett rödgrönt valmanifest?