Johan Söderström

Ryssar, punk och makroekonomi

Johan Söderström Artikeln publicerades

När svenska mediekonsumenter får ta del av utvecklingen i Ryssland sker det oftast genom en analys av makten.

Bilden är här entydig och klar. Under Vladimir Putins åtta år vid makten har Ryssland gått i auktoritär riktning. Maktpartiet Enade Ryssland saknar egentlig konkurrens i parlamentet. Putin och efterträdaren Dimitrij Medvedev styr direkt eller indirekt över TV-kanaler, dagstidningar och radiokanaler. De små oorganiserade oppositionsgrupperna slås ned med våld.

Det finns några få journalistiska frizoner såsom tidningen Novaja Gazeta och radiokanalen Echo Moskvy. Kanske blir demokratins nya hemvist bloggosfären?

Men vad sker bortom maktspelet? Och hur skall man som vanlig allmänintresserad kunna förstå den breda samhällsutvecklingen i Ryssland? Går det att över huvud taget att finna en gemensam nämnare? Svaret på den sista frågan är enligt författaren Claes Ericson nej. I den allmänbildande och lättillgängliga Ryssland nu – trender i skuggan av Kreml (Ersatz förlag 2008) slår Ericson fast, som så många före honom, att Ryssland är ett motsägelsernas land.

Och hur skulle ett land som sträcker sig över elva tidszoner och som bebos av över hundra nationaliteter kunna vara något annat? Ericson kokar ändå ned samhällsutvecklingen på senare år (vilken går i rasande takt, det som var inne för fem år sedan är ute idag) till tre trender:

1) Ryssarna och ryska politiker har fått en starkare självkänsla gentemot omvärlden.

2) Välståndet växer stadigt sedan den omfattande finansiella krisen år 1998.

3) Kulturen har genomgått en våldsam kommersialisering.

Allt detta är förstås i någon mening sant men det skulle heller inte vara svårt att presentera motbilder. Det håller sakta men säkert på att växa fram en rysk medelklass, ett helt nytt fenomen i den ryska histo-rien. Den köpkraftsjusterade inkomsten var 15.000 dollar år 2007 vilket är knappt hälften av Sveriges. Samtidigt lever 15 procent under fattigdomsgränsen, med hänsyn tagen till den regionala prisbilden.

Och på kulturens område lever det genomkommersialiserade sida vid sida med de gamla älskade klassikerna. Intresset för kultur har dock minskat högst betydligt sedan Sovjettiden.

Ja, Ryssland är motsägelsernas land och det är vanligt att ryssarna ser på sig själva som unika, de är varken européer eller asiater. Dessvärre har denna tanke utnyttjats av ryska politiker till att försvara brott mot de mänskliga rättigheterna, enligt logiken att eftersom utländska bedömare egentligen aldrig kan förstå Ryssland så kan de heller inte kritisera. Men det är fel. Ryssland må vara speciellt, men mänskliga rättigheter är ett universellt begrepp.

Styrkan i Ryssland nu är att den för läsaren närmare dagens Ryssland och ryssarna. Boken är rykande aktuell med referenser även från 2008. Den är fylld med ett hundratal illustrationer och bilder, och innehåller även personliga porträtt. Det är ett imponerande arbete eftersom det innefattar allt tänkbart: makroekonomi, sport, mode, konsumtionsvanor, resemönster lika väl som den ryska musikscenen. Var hör exempelvis den ryska punkscenen hemma? Svaret finns här.

Kunskaperna fördjupas inte genom analys men det nödvändiga perspektivet bakåt mot Sovjettiden finns där. Det förs heller inga djuplodande resonemang men bredden imponerar, som sagt.

Ryssland nu fyller därför en viktig funktion. Den lyfter fram människorna bakom en samhällsutveckling som går i ett rasande tempo. Mycket är positivt och skall man vara negativ så är bilden som ges av det glättigare slaget.

De strukturella problemen är så gigantiska att det är fel att säga att det går bra för Ryssland, även om många har fått det bättre. Men som uppslagsbok om Ryssland år 2008 fungerar Ryssland nu bra.