Det sovjetiska sönderfallet smärtar än

De ofta återgivna orden kommer från den nyligen installerade ryske presidenten Vladimir Putin. Det är historikern och forskaren vid Försvarshögskolan, Gudrun Persson, som tar avstamp i citatet ovan vid sin föreläsning Ryssland och det sovjetiska arvet som var en del av måndagens seminarium med samma namn anordnat av SNS Väst.

Inledningsvis återger Persson också ett historiskt ögonblick. Den mångåriga Moskva-korrespondenten Malcolm Dixelius var på plats på Röda torget när den sovjetiska flaggan halades från Kreml för sista gången på kvällen den 25 december 1991.

Han möter ett par ungdomar och frågar hur de känner. Förbluffande nog säger de att de inte känner något särskilt. Slutpunkten för det 70-åriga imperiet verkar inte betyda något för dem. Idag, drygt 20 år senare, växer det också upp en generation ryssar utan egna upplevelser av Sovjetunionen och med ett ointresse av att blicka bakåt.

De växer upp i ett land som aldrig gjort upp med föregångaren Sovjetunionens omfattande brott mot mänskligheten. Tvärtom så försöker makten på olika sätt lägga tillrätta och revidera åtminstone delar av övergreppen. Så kan det komma sig att den grymme diktatorn Josef Stalin har en aktad och framskjuten position och även är relativt populär i de breda folklagren.

Förlusten av Sovjetunionen orsakar fantomsmärtor. Arvet består, enligt Gudrun Persson, av ett krympt territorium, ett förlorat imperium, en ekonomi som är mycket råvaruberoende och en utbredd korruption som har förvärrats markant under de senaste två decennierna, särskilt under Putins styre.

Likt andra kolonialmakter som har rasat samman – Frankrike, Storbritannien – söker ryssarna också efter en identitet som kan ersätta den tidigare. För många vanliga ryssar och den styrande nomenklaturan framstår dessutom själva den sovjetiska implosionen idag som obegriplig. "1900-talets största geopolitiska katastrof", som Putin kallade det år 2005.

Eftermiddagens andre föreläsare, historikern Per Månsson, menar dock att sovjetimperiet var så fallfärdigt att det inte gick att skaka liv i det. Det var ungefär som att få en 90-årig man som väl har satt sig, att ställa sig upp och dansa – en omöjlighet, menade Månsson.

Det går heller aldrig att backa historien, även om Moskvas ambitioner inom samarbetsorganisationen Oberoende staters samvälde ibland verkar syfta åt det hållet.

Den intressanta frågan blir då vad Ryssland är idag och hur makteliten vill att landet ska uppfattas? Paraden på segrardagen för det Stora Fosterländska kriget som hölls i går har blivit mer omfattande på senare år. Den återknyter både till den viktigaste segern i Sovjetunionens 1900-talshistoria och visar på militär styrka.

Makten lutar sig också mot den tusenåriga rysk-ortodoxa kyrkan som genom alla tider varit en mycket viktig identitetsskapare.

Det är historiens år i år i Ryssland. Det är 1150 år sedan den första Kiev-republiken grundades och 200 år sedan Napoleons styrkor slogs tillbaka. Kommer Putin att få tolv nya år på sig att forma Rysslands öde, eller är landet redo för ännu en omvälvning under 2010-talet?