Johan Söderström

Blickarna riktas mot Sverige i kärnfråga

Sverige har ett i grunden bra program för hantering av kärnavfall och säkerhetskraven för slutförvar i Forsmark är uppfyllda.

Johan Söderström
Borrkärnor i Forsmark. Svensk kärnavfallshantering tilldrar sig internationellt intresse.
Foto:

Omdömet kommer från OECD:s kärnenergibyrå, NEA, som alltså ställer sig positiv till kärnkraftsindustrins ansökan om förvaring i kopparkapslar 500 meter ner i det uppländska urberget. Den europeiska branschorganisationen FORATOM ser vidare den svenska förvaringsmodellen som ett föredöme.

Det är värt attlyfta fram dessa positiva vitsord och dessutom vara stolt över hur långt svensk forskning har kommit på området trots att kärnkraftsindustrin arbetar i ständig uppförsbacke.

Föga förvånande kräver miljöorganisationerna ytterligare utredning av slutförvaret. Man klagar på brister i underlaget. Nu är den ansökan som Svensk kärnbränslehantering har lämnat in inte precis något hastverk. Men exempelvis Svenska Naturskyddsföreningen har låst fast sig vid en annan lösning och vill fortsätta utreda frågan i all oändlighet.

De internationella omdömenakänns som en fräsch motvikt till den nationella kritiken. Det är inte heller givet att miljöorganisationerna vet bäst i frågan eller har tolkningsföreträde över forskningsresultaten, vilket också kan vara värt att påminna om. Det tjugoåriga tankeförbud som infördes efter katastrofen i Tjernobyl har hämmat utvecklingen och är en av orsakerna till de ständiga driftstoppen i Ringhals, Forsmark och Oskarshamn.

Det är i längden ohållbart med stillastående reaktorer under vintern när elproduktionen behövs som bäst. Samtidigt är det åtminstone till viss del detta som statsmakterna har bäddat för.

Utbyggnaden av vindkraften subventioneras med runt en miljard kronor per år samtidigt som vi har ett skatteuttag från kärnkraften på ungefär fyra miljarder kronor per år. Då skorrar det falskt att tala om kärnkraftens kostnader.

Frågan om kraftindustrinspålagor aktualiseras genom diskussionerna om kärnavfallsfonder. Tydligen fattas det 30 miljarder kronor för finansiering av framtida förvar. Strålsäkerhetsmyndigheten föreslår därför tillsammans med Kärnavfallsfonden och Riksgälden en tredubbling av avgiften, något som skulle hota framtida investeringar.

Med tanke på att reaktorerna kan drivas fram till år 2045 (Ekot 7/6) är det förstås viktigt att räkna på hur detta skulle drabba finansieringen av den fortsatta driften. Slutåret 2045 lugnar för stunden. Frågan om nya reaktorer som ständigt riskerar att poppa upp och slå split inom alliansen kan läggas åt sidan. S-ledaren Stefan Löfven slipper press från den kärnkraftvänliga delen av Rörelsen.

Men det är svårtatt tro att antalet incidenter inte skulle öka med reaktorernas ålder. Moderniseringen är en politiskt smidig lösning som säkrar vårt behov, men hade det inte varit bättre att bygga en ny reaktor för samma pengar?