Vanskötsel ligger bakom haveriet

Haveriet för söderettans serieledare känns på samma gång förvånande, onödigt och rent tragiskt.

Tjejerna har gjort en strålande vårsäsong under återbördade Joakim Carlssons tränarskap. De har en allsvensk comeback inom räckhåll. Inget talar för att det finns något starkare lag i serien.

Så plötsligt kommer det iskalla beskedet: pengarna är slut, årets underskott ser ut att bli 1,4 miljoner, vi ger upp.

Hur i herrans namn har det gått till? Vad gör att en traditionellt välskött småklubb på sin beundransvärda vandring mot damallsvenskan styr rakt in i en dramatisk konkurs?

I min bok finns det bara två möjliga förklaringar.

1. Ledningen inblandad i oegentligheter som fått kassakistan att tömmas. För detta finns inget som talar.

2. Ekonomisk vanskötsel på grund av föreningsmässigt och sportsligt okunnig ledning. Kan misstänkas att så är fallet.

Början till det tråkiga slutet kan härledas till förra sommaren. Dalsjöfors hade på nio allsvenska matcher tagit en poäng med målskillnaden 1–38.

Då sparkade man huvudtränaren Staffan Thorstensson på luddiga grunder – och köpte hit tre spelare från Nordamerika. Alltså i ett skede när laget i praktiken redan var ur serien.

Tanken var att "en ny röst på bänken" och spelarna från USA och Kanada skulle tillföra energi och fixa ett idrottsmirakel. Så blev det förstås inte.

Nästa sanslösa beslut var att bokstavligen fösa bort truppens ledande stjärna, pådrivaren Alex Singer. Även detta avskedande skedde av märkliga orsaker.

Ja, de angivna skälen varierade faktiskt från dag till dag.

I skenet av tidigare underliga beslut kan man knappast vara chockad över gårdagens dystra besked. Mer i så fall av förklaringen till att det finansiella läget blivit akut.

Ledningen trodde på bidrag från allmänna arvsfonden!

Jodå, det finns folk som tror på mycket: tomten, vättar, flygande tefat och allt möjligt. Men att bygga upp en elitverksamhet på ljusblåa drömmar känns föga professionellt.

Det stora felet begick Dalsjöfors i vintras. Efter degraderingen borde styrelsen bromsat satsningen, tagit farväl av sina kostsamma importer, avstått från en heltidsanställd och därtill inkompetent klubbchef.

Helt enkelt rättat mun efter matsäcken.

Om nu inte ett under inträffar – en miljon eller så dimper ned från sponsorshåll/välgörare – är damfotbollens tid förbi i Dalsjöfors. Ett trist slut på en vacker saga om en liten klubb som växte sig stor och satte samhället på Sverige-kartan.

Exemplet påminner med oönskad tydlighet om vad som hände i Öxabäck. Denna tjejfotbollens vagga dukade också under av verklighetens brutala krav på ekonomiska resurser.

Det blev herrsektionens uppgift att ordna upp finanserna efter damernas gyllene säsonger på Hagavallen. På samma sätt riskerar det bli på Gårdavallen i Dalsjöfors.

Och om Nittorp inte lyfter upp på säker mark i tvåan kan fotbollstäta Sjuhärad 2013 stå utan damlag i någon av de tre högsta serierna.

Så sorgligt.