Jan Hansson

Sportspegeln öppnade en ny värld för oss som älskade idrott

Jan Hansson Artikeln publicerades

Någon var fältbiolog. Någon samlade frimärken. Alla övriga i min skolklass tittade på Sportspegeln varje söndagskväll.

Det var så vi lärde oss att det fanns en värld långt bortom köksfönstret. Att det spelades allsvensk fotboll på Stora Valla i Degerfors, allsvensk bandy på Faxevallen i Söderhamn, allsvensk ishockey på en månskensrink i Södertälje.

Dagens alltjämt pigga 50-åring var ett idrottsligt universitet under tidigt 1960-tal. Jodå, visst fanns det tidningar och radio redan på den tiden. Men att varje vecka se svartvita stjärnor röra sig i bild – och ibland samtidigt höra dem prata – var något revolutionerande.

Vi började känna oss upplysta.

Någon gång emellanåt fick vi också bildlig vetskap om att det idrottades utanför rikets gränser. Sveriges Radio (det hette fortfarande så) hade då lyckats skaffa hem film från andra länder.

Rörliga bilder på Cassius Clay, Wilma Rudolph och Ference Puskas kom hemfarande genom vardagsrummet.

Såna söndagskvällar kändes ännu hetare i tv-soffan.

Den tidiga Sportspegeln var genomträngande på ett sätt som dagens ungdom omöjligt kan ta till sig. Då fanns inga mobiler, inga bloggar, inget twitter, inget facebook, inga datorer med hemsidor.

Det fanns bara gammaldags telefoner med sladd, postgång med brevleverans och Halda skrivmaskiner – som egentligen var modernare än dagens datorer eftersom det nyskrivna arket kom direkt ur maskinen.

Att kvalitetsmässigt jämföra 1960-talets Sportspegeln med dagens låter sig inte göras. Det känns lika meningslöst som att försöka mäta Sixten Jernberg mot Marcus Hellner, eller Gunnar Nordahl mot Zlatan Ibrahimovic, Sven Tumba mot Peter Forsberg.

Förutsättningarna är alltför väsensskilda.

Sportspegeln anno 1961 var ett nybyggararbete. Inga egentliga förebilder fanns, allt fick göras från grunden.

Sett i den förrädiska backspegeln var naturligtvis mycket taffligt på den tiden. Men där fanns också goda idéer och bestående kvaliteter bland medarbetarna.

Ta bara den outslitlige Sven Plex Petersson, skidornas och friidrottens apostel.

I morgon kväll får vi ånyo se honom sitta där i rutan och förmedla övertygande rapporter i jubileumsupplagan. 84 år gammal är han ett vitalt exempel på att gamla tiders berättelser om osunt journalistleverne inte gäller alla.

Hur många tusen inslag som serverats i Sportspegeln minns ingen. Däremot finns några oförglömliga reportage i det väldiga SVT-arkivet.

Min egen kalkonfavorit serverades hösten 1964. I många år skrev rikstidningarna om behovet att ”slå upp Norrlandsfönstret mot fotbollsallsvenskan”.

Nu hade GIF Sundsvall äntligen lyckats. Den levande legenden Putte Kock reste till Medelpad med ett reportageteam. Det var en avancerad uppgift på den tiden. Bara för att bära sladden till tv-kameran brukade krävas två man.

Kock hade en idé.

Sundsvallsspelarna skulle komma klivande ur ett öppnat fönster och hoppa ner på en gräsmatta. En efter en gjorde de sina löjliga skutt, alla med lika besvärade ansiktsuttryck: ”Vad fan är det vi håller på med”?

Måtte Jens Lind, mannen bakom det briljanta Stopptid, ha med den pärlan i torsdagskvällens genomgång av Sportspegeln under ett halvsekel.

Länge leve 50-åringen – om än i en allt svårare tv-värld.