Jan Hansson

Hansson: Hamrén måste hitta tillbaka till rötterna

En sak måste gälla i kväll: tillbaka till de lagerbäckska rötterna. Ordning och organisation. Lojalitet och löpande. Svett och sisu.

Jan Hansson

Erik Hamrén har haft en önskan att göra Sverige till ett bollhållande anfallsglatt landslag. Ungefär som FC Barcelona eller Spaniens världsmästare.
Hos Magnus Haglund och Elfsborg kan spåras lika orealistiska drömmar, samma slags hybris.
Det klubbmässiga resultatet vet vi. Inga gula guldmedaljer de senaste fem åren, svaga insatser i Europacupspelet. Minns Ålesund – eller glöm.

Landslaget har flera likartade snedsprång, men kan rätta till felstegen genom att kliva rätt på Råsunda i årets förhoppningsvis sista landskamp.
Ja, framförallt springa rätt – och för allt vad de blågula tygen håller. Fotboll är en kollektiv slitsport. Till dess grunder hör mycket annat än att bara göra mål.
Ännu viktigare är att försvara sig skickligt, att göra det besvärligt för motståndarna, att tänka klokt.
Här var Lars Lagerbäck en svårslagen mästare. Han ledde oss till fem raka mästerskap. Ändå fick den avgångne förbundskaptenen oförtjänt kritik för ”defensiv tråkfotboll”.

Efterträdare Hamrén hyllades genast för ”offensiv gladfotboll”. Och visst är väl det trevligt mot halvdana motståndare. Men i bortakamperna mot Holland, Ungern, Finland??
De insatserna kan sammanfattas i försvarsmässig härdsmälta. Först bjuda motståndarna på härliga ytor och sedan också generöst välkomna dem in i straffområdet.
I kväll måste svenskarna göra tvärtom. Alltså krympa holländarnas spelutrymme, pressa bollföraren aggressivt, jobba för varandra, framförallt använda samma grundmönster i hela laget.

En nyckel är mittfältet. I Helsingfors föll det i småbitar. Ostörda finländare tilläts se ut som världsklassiga bollkonstnärer. Våra egna mittfältare föll ner i knät på fyrbackslinjen.
Allt blev pannkaka.
Med Anders Svensson tillbaka bredvid Kim Källström blir det balans i laget. Men för att klara Hollands stjärnor i mitten krävs eldunderstöd.
I min bok bör Rasmus Elm spela högerfältare, men med tydligt centrerad försvarsroll. Genom att överbefolka den delen gör Sverige livet tufft för de orangea, vana vid noggrann speluppbyggnad.
Att vi ska kunna trilla bort holländarna genom käckt kortpassningsspel är utopiskt. De har 17 raka kvalvinster och är i princip oslagbara med deras egna vapen.
I stället krävs jäkelskap, bollstölder högt upp – och snabba omställningar. Av det skälet vill jag ha in Tobias Hysén framför Johan Elmander. IFK-aren är landets smartaste kontringsspelare. ”Turk-Johan” löper ifrån vem som helst på lite längre sträckor.
Och alla slipper störa sig på en avstängd lagkapten som är lysande i Serie A men ofta en belastning i landslaget.

Sedan Bert van Marwijk blev förbundskapten har även Holland börjat spela pragmatisk fotboll. Det handlar inte bara om yster anfallsglädje utan också om ansvarsfyllt försvarstänkande. Som i VM-finalen mot Spanien.
Därför tror jag vi får nöja oss med 1–1 i kväll. Om alla svenskar följer planen. Den Gamla Lagerbäckska Planen.

Basket är en sport med mer komprimerad spänning än någon annan. Bevis på det fick 856 hänryckta åskådare i går i Boråshallen. Där visade Borås Basket att modell 2011–12 kan matcha även de tippade topplagen. Fjolårets SM-finalister Norrköping tvingades både slita hårt och lita på små marginaler för att vinna med 88–86.

BB har två nyförvärv som kan bli riktiga publikfavoriter. Ryan Zamroz pricksköt 22 poäng mot Dolphins och Omar Krayem bjöd sevärt point guard-spel.

Det blir en kul ligavinter.