Insändare

Vem vågar bli gammal i Borås?

Äldrevård
Kurt Brunevik, 91 år, vårdar sin fru i hemmet men orkar inte längre och får inte den hjälp han är trygg med, som BT berättade om i söndagens tidning. Kommunens trångsynta regler måste ändras, anser skribenten.

I söndagens BT kunde vi läsa om Kurt Brunevik, 91 år, som vårdat sin sjuka hustru i hemmet i många år och nu inte orkar längre. Hustrun, snart 90 år, varken hör eller ser och har råkat ut för ett bäckenbrott. Kurt och hustrun ber om att få några veckors rehabilitering på Hulta ängar.

Enhetschef Christina Lindén säger att det är sjukhusets ansvar att kalla till vårdplaneringssamtal, inte kommunens. Hon säger också: ”Ibland kan det bli hack mellan sjukhuset och kommunen och det är inte alltid lätt att veta vem som brustit”. Det är på sin plats att Christina Lindén avslutar meningen med ”men jag ska ta reda på vem som har brustit och genast införa rutiner så detta inte händer i framtiden”.

När jag fortsätter läsa, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. ”En ansökan om plats på korttidsboende eller äldreboende kan inte göras av en anhörig, utan enbart av den som har vårdbehovet”. Kurt har varit gift med sin hustru i 68 år. Han är förmodligen den människa som känner henne bäst. Hon varken ser eller hör och har en önskan att få komma till ett korttidsboende. Att sedan hennes make tar kontakt med kommunen och framför önskemålet är väl självklart eftersom han är den friskaste av de två.

Att möta kommunens handläggare och påtala ett hjälpbehov man har är inte lätt. Är man då 91 år och får veta att man måste fortsätta vårda sin sjuka hustru den mesta tiden själv, det kan knäcka vem som helst.

Skäms, Borås stad. Finns det någon mänsklighet kvar? Dessa trångsynta regler måste ändras. Vem vågar bli gammal i Borås?

Elisabeth Johansson