Insändare

Urtypen för den svenska avundsjukan

Diva Carola ,
Vi alla är väl avundsjuka ibland och kan tänka tankar som: ”Se, nu ska den där hurtiga grannen måla om huset igen, har han inget bättre för sig?”, skriver Diva Carola.
Foto:TT
Vi alla är väl avundsjuka ibland och kan tänka tankar som: ”Se, nu ska den där hurtiga grannen måla om huset igen, har han inget bättre för sig?”, skriver Diva Carola.

Livet blir inte enklare av att när man sitter med fredagsgroggen och jäser efter en tacosorgie och loggar in på våra sociala medier och ser alla perfekta middagsbord, skriver Diva Carola.

Den svenska avundsjukan. Man går fram och tillbaka mellan arbete, bostad och mataffären och man blir titt som tätt omsprungen av joggare, motionärer med stavar och cyklister, alla med ett taktfast hålligång, fasta lår som tajt är inklämda i snygga, åtsittande kläder. Man muttrar för sig själv ”hurtbullar” och förfasas över att de väljer att ta sig ut i spåren mitt i vintern. Men handlar inte allt egentligen om avundsjuka? Att jag och många med mig ser det som en omöjlighet att motionera i naturen om inte termometern står över +22, solen skiner och sommaren är i full blom?

Detta kan hackas ner i mycket som man tar sig rätten att störa sig på: ”Se, nu ska den där hurtiga grannen måla om huset igen, har han inget bättre för sig?”, grymtar man på sommaren med ett glas rosé i handen och det egna huset flagar färg så att flagorna nästan rasar ner i den ångestdämpande (höjande?) drycken.

Livet blir inte enklare av att man sitter med fredagsgroggen och jäser efter en tacosorgie och loggar in på sociala medier och ser alla perfekta middagsbord, där timmar har lagts ner av kärlek och glädje för att den lilla familjen ska ha en fin start på sitt veckoslut efter inspirerande arbetsdagar. När det något senare på kvällen dyker upp en selfie med den oförskämt snygge partnern blandar man en grogg och denna gång är det mindre virke än vodka.

När man vaknar framåt lunch med en smak av sprit och cigaretter i munnen och återigen tar sig en titt på de sociala medierna inser man att den lilla familjen redan hunnit äta en brakfrukost med surdegsbröd, varit på fotbollsträning och nu hittat en vacker sjö, där man kan grilla korv. Solen gnistrar i vattnet så det svider i mina torra ögon när jag ser bilden.

Kanske borde man vara stolt? Eller borde man skämmas i stället för att man är i-landsproblemens drottning?

Hur som helst bör man ha självinsikt och inse att man är urtypen av den svenska avundsjukan.