Rumänien får våra jobb – vi får deras fattiga
”Tidigare hade vi personer som arbetade inom industrin, men de är i princip borta nu”. Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts (M) uttalande på World Economic Forum i Davos 2013 var både skrattretande och provocerande.
De 567 000 svenskar som gick till sina jobb i industrin existerade i allra högsta grad även om de var osynliga för Reinfeldt och hans ”nya arbetarparti”.
Men efter de lokala exemplen Ericsson och Mont Blanc är det läge att ställa frågan: Pågår det en avindustrialisering av vårt land?
”Hur ska skola, vård och omsorg betalas när industrin flyttar från landet?”
Så sent som år 2001 arbetade 740 000 svenskar i industrin. Nu är de knappt 550 000. Andelen av de sysselsatta som finns i industrin minskade från 28,5 procent kring åren 1971–1975 till 18,8 procent åren 2008–2012. Det är en minskning med cirka 35 procent.
Mont Blanc i Dalsjöfors är bara ett av många företag som flyttar produktionen till Rumänien, ett land där lönerna är en sjättedel av de svenska.
Samtidigt har produktiviteten fördubblats sedan 1980, det vill säga att varje arbetstimme skapar dubbelt så mycket värde nu som för 38 år sedan. Vi arbetare betalar kalaset med slitna kroppar och otrygga anställningar. Och nu försöker politikerna få oss att tro att pensionsåldern måste höjas. Trots den fördubblade produktiviteten.
Nej, det är något i det här systemet som är ruttet. Vi i Sverige skickar våra jobb till Rumänien, samtidigt som Rumäniens fattiga kommer till Sverige och tigger på våra gator. Är det ett hållbart system?
Hur ska skola, vård och omsorg betalas när industrin flyttar från landet? Och när Mont Blanc flyttar till Rumänien, vem ska då köpa deras produkter? De arbetslösa?
Det är dags att vi börjar spåna på ett annat, mer hållbart och rättvist, system.
Robert Wettersten, Kommunistiska partiet
