Insändare

Insändare: Det vita guldet eller den vita piskan?

Insändare Artikeln publicerades
Foto: Anton Hedberg

Filmen om europeisk mejeriindustri, som gick på TV för ett tag sedan, har nog de flesta i branschen sett. Titeln, Det vita guldet, var nog något felaktig. Förr kallades det ”den vita piskan”. Vilket stämmer bättre med det svenska jordbruket på jumboplats inom EU:s ekonomiska jordbruksliga.

Livsmedelsstrategin, som vill öka produktionen per ko, enligt den nyliberala tillväxtekonomin, fick också indirekt en känga i filmen. Att en exportinriktad jordbrukspolitik, som Livsmedelsstrategin, är en kontraproduktiv politik, ett nyliberalt politiskt misslyckande, som svensk politik av ren enfald inte förstår effekterna av. Men för att pedagogiskt förklara hur det ”funkar”:

60 procent av befolkningen i exempelvis Afrika är bönder och landsbygdsbor. Skall dessa kunna höja sin standard över självhushållning måste de ha tillgång till de tätorter och konsumenter som finns lokalt inom området, nationen eller landet, för avsättning av det överskott som kan höja deras standard. Med en svensk/europeisk exportinriktad jordbrukspolitik i syfte att sälja bulkvara till afrikanska länder, så blir slutsatsen, precis som i filmen, att det är en omöjlighet för afrikanska bönder att producera till de låga priser som västvärldens lantbruk numera håller.

En folkvandring mot norr blir resultatet, trots att Afrika borde kunna försörja sin egen befolkning med egna livsmedel. Att europeiskt lantbruk skall tvingas slå ut afrikanska bönder och landsbygdsbor bara för att tillfredsställa politiska doktriner (EU:s regelverk), de stora europeiska livsme- delsbolagen, karriärsugna byråkrater och svensk politisk hybris – och dessutom skapa ekonomisk folkvandring – kan inte vara rimligt.

Men den svenska inställningen är en alltmer avvikande politisk uppfattning inom EU. Det märks i den dagsaktuella debatten på kontinenten. Frågan är bara vilka som är starkast, folket eller bolagen. I kontinental politisk debatt inser man att en exportinriktad bolagsstyrd bulkvaruproduktion blir negativ för bönder och landsbygdsbor i Afrika. Men det tycks vara svårt för svensk livsmedels- och jordbruksdebatt att greppa dessa sanningar. Varje nation har skyldighet att försörja sin egen befolkning med livsmedel. Vilket inte Sverige längre kan.

Tyvärr är Livsmedelsstrategin redan föråldrad, redan innan ”bläcket har torkat”.

Thomas Gunnarson, sekreterare, Familjejordbrukarnas riksförbund