Insändare

Håller vi på att förlora vår medmänsklighet?

Insändare Artikeln publicerades
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Har vi verkligen inte råd med enkla men funktionella härbärgen till samhällets utstötta, frågar sig Markus Otterloo.

Julen närmar sig och med den ett budskap om kärlek. Jag hoppas att den för dig inte enbart handlar om stress, utan att det finns utrymme för stunder med reflektion kring detta framför någon varm brasa eller rogivande stearinljus.

En synonym till kärlek är medmänsklighet. I vårt land har vi prövats de senaste åren med den praktiska tolkningen av detta ord. Spillror av världens nödställda har funnit en väg till Sverige. Syrier har flytt sina sönderbombade hem, hazarer har flytt religiös och etnisk förföljelse i Afghanistan och fattiga EU-migranter söker en minimal men ändå bättre försörjning här. De senare mestadels romer, som fortfarande i dag lever i sviterna av 500 års slaveri i Rumänien.

Det är lätt att skriva under dokument i FN och Europarådet om mänskliga rättigheter, men hur gör vi när vi plötsligt står öga mot öga med det? När hjälpen till en människa i nöd plötsligt innebär att jag själv kanske måste avstå något?

Den svenska politiken har i allt större utsträckning börjat tala om att det är andra som ska ta ansvar för detta. Andra länder. Civilsamhället. Samtidigt som det senare får allt mindre stöd. Det kyrkliga stödet till Stadsmissionen i Göteborg har till exempel halverats detta år. Hjälper det att blunda?

I Marks kommun har vi till exempel i flera år haft en bulgarisk familj som försökt finna arbeten, men mestadels utlämnats till tiggeri. Har vi verkligen inte råd med enkla men funktionella härbärgen till samhällets utstötta? När vi väljer att inte se, när vi väljer att göra skillnad på folk utifrån ursprung, när vi ignorerar mänskliga rättigheter, är vi då bättre än de stater vi så lätt kritiserar?

Såsom den svenska debatten utkristalliserats så talas det om medborgarskap framför medmänsklighet. Men ni som hyllar medborgarskapet, om det inte kan kombineras med medmänsklighet, så sågar vi av den gren vi sitter på, vilket vi ser allt tydligare för varje dag.

I dag är det inte endast romer, fattiga EU-migranter, asyl- och ekonomiska flyktingar som tvingas till ett farligt liv utan tak över huvudet.

Svenska medborgare möter samma hårda verklighet. Barnfamiljer som vräks och ställs på gatan. Orsaken handlar inte om de nödställda som kommit till Sverige. Det handlar om att vi i detta alltmer penningfixerade tidevarv håller på att tappa vår medmänsklighet. Är det värt det?

Med önskan om en fröjdefull jul till alla.

Markus Otterloo, Ubbhult

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Borås Tidning och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.