Försvaret – hur kunde det gå så illa?

Våra riksdagspartier anklagar varandra för försummelser i ”satsningen på vårt försvar”. Lite valhänt inför vi ”värnplikt” och tar ut en handfull ungdomar till utbildning.

Alldeles tyst är det om orsakerna till att vi befinner oss i ett prekärt säkerhetsmässigt läge i en orolig värld. Under sent 1990-tal och inför försvarsbeslutet 2000 gällde över- budspolitiken istället en total avveckling av vårt försvar. Ryssen hade ju blivit en högst salongsfähig kapitalist och således ofarlig.

År 2006 var operation avrusta Sverige fullbordad. Detta till synes i total partipolitisk konsensus. Vad hade då hänt? Vår försvarsmakt bestod av två av varandra helt beroende delar. Anläggningar och materiel, samt allmän värnplikt för personalförsörjning.

Under efterkrigstiden hade försvarsmakten kapacitet att i steg sätta i storleksordningen 800 000 man under vapen. I ett sammanhang avvecklades såväl värnplikten som hundratals fasta anläggningar och vapensystem, med ett anskaffningsvärde av hundratals miljarder (!) kronor. Kvar var endast ett rumphugget flygvapen utan flertalet av sina flottiljer och fältbaser. En lätt beväpnad legoarmé med en numerär av omkring en procent av den utraderade värnpliktsstyrkan ansågs relevant, kanske till och med övertalig, eftersom man skickade iväg ett antal äventyrslystna pojkar till Afghanistan och annorstädes för att säkra världsfreden…

Det dröjde inte speciellt länge förrän försvarshögkvarteret upptäckte, och slog larm om, att Gotland, som tidigare varit mycket väl befäst, hade lämnats utan försvar. Samtliga anläggningar hade skrotats eller slumpats bort, exakt som i övriga landet. Sakta började kovändningen med återinförande av värnplikt. Problemet är att anläggningar, materiel och kompetens har skrotats, skänkts bort och förslösats. Detta utan någon politisk debatt värd namnet.

De frågor som osökt inställer sig: Kan detta hända igen? Vilket regelverk legitimerar en så exempellös kapitalförstöring och doktrinskifte utan att konsultera huvudmannen, svenska folket? Vem av de ansvariga är rakryggad nog att erkänna sin del av detta övergrepp: ”Jag var med, jag hade fel”. Detta är ingen fråga, det är en utmaning.

Arvid Eklund