Insändare

Bisarrt att Sverige skulle dras in i krig

Insändare
Att prioritera ökade försvarskostnader framför insatser på det sociala området förefaller vara uttryck för en monumental verklighetsflykt, skriver Lars Ottosson.
Foto:Jonas Ekströmer/TT
Att prioritera ökade försvarskostnader framför insatser på det sociala området förefaller vara uttryck för en monumental verklighetsflykt, skriver Lars Ottosson.

Tanken att Sverige skulle bli inblandad i en konflikt med konventionell krigföring förefaller mer och mer osannolik för att inte säga helt bisarr, skriver Lars Ottosson.

1958 utgavs boken I stället för atombomb, författad av Per A Fogelström (pacifist) och Roland Morell (reservofficer). I logiska resonemang driver de åsikten att ett anskaffande av kärnvapen inte i något avseende skulle förbättra Sveriges försvarspolitiska läge.

Istället propageras för etablering av ”den svenska ambulansen”, i vilken flödet av militära utgifter skulle kanaliseras i andra banor: bekämpa fattigdom och katastrofer, hjälp till krigsoffer och återuppbyggnad, insatser mot hungersnöd och vattenbrist med flera andra genuint humanitära insatser.

Värnplikten skulle behållas, men de värnpliktiga skulle skickas ut på fältet för meningsfulla åtgärder. Med nedrustning och ökande internationell aktivitet av denna typ skulle Sverige kunna tillägna sig respekt i omvärlden. Ett anfall på en ”moralisk stormakt” skulle bli politiskt kostsam.

För några år sedan hävdade ÖB att det svenska försvarets dimensionering räckte för någon veckas uppehållande motstånd. Frågan infinner sig med viss nödvändighet: Om vi nu fixar en förstärkning på något hundratal miljarder kronor, kan vi då hålla stånd med våra svingande sablar ytterligare två–tre veckor?

Tanken att Sverige skulle bli inblandad i en konflikt med konventionell krigföring förefaller mer och mer osannolik för att inte säga helt bisarr.

Hos vissa debattörer tycks inte tankegodset ha utvecklats under de senaste 50–60 åren. Från min egen värnplikt i början av 1960-talet minns jag grandiosa taktiska tänkare som hojtade om faran österifrån och illustrerade med halvmetertjocka pilar riktade mot svenska östkusten. Dagens Nato-förespråkare och ”försvarsvänner” är i mina ögon avkomma i rakt nedstigande led till dessa frejdiga försvarare av vår stolta nation.

1985 tilldelades Nobels fredspris organisationen Läkare mot kärnvapen och i år tillföll samma pris Ican (International Campaign to Abolish Nuclear Weapons). Det är till arbetet i denna typ av organisationer som vi kan sätta vårt hopp när det i dag finns cirka 15 000 kärnvapen, varav 1 800 står i beredskap för omedelbar avfyrning. Samtidigt sitter två virrpannor på armlängds avstånd från avtryckarknappen.

Att mot denna bakgrund prioritera ökade försvarskostnader framför insatser på det sociala området (skola, äldre- och sjukvård, integration) förefaller vara uttryck för en monumental verklighetsflykt.

Lars Ottosson