Alliansen faller sönder inför öppen ridå

Det har nog knappast undgått någon att vare sig Alliansen eller S respektive MP önskar bilda regering om det skulle krävas stöd av SD. Inte minst från C och L finns ett kategoriskt nej. Men märkligt nog hade Allianspartierna inget emot att få SD:s stöd när det gällde att avsätta Stefan Löfven (S) som statsminister den 25 september. Detta är dock inget som man talat högt om inför arbetet med att söka få till stånd en ny regering.

Samtidigt som M och KD på ett konstruktivt sätt sökt diskutera sakpolitiska frågor, verkar C och L i allt väsentligt ha fokuserat på politiska ideologier och i synnerhet L synes lida av det socialliberala komplexet. Detta är självklart mycket beklagligt för rikets framtid. Och på lång sikt riskerar en utdragen process med en regeringsbildning leda till att omvärldens förtroende för Sverige minskar, vilket för övrigt professor Lars Calmfors vid Institutet för internationell ekonomi vid Stockholms universitet framfört.

Nu är det upp till Annie Lööf att verka för att Sverige får en ny regering. Vid pressträffen den 15 november tryckte hon på vikten av sakpolitik – om möjligt genom en gemensam allianspolitik – vilket följaktligen innebär en övergång från den politiskt grundade ideologin att på alla sätt verka för att minimera SD:s inflytande i politiken.

Men Annie Lööf betonade samtidigt behovet av att ingå blocköverskridande överenskommelser, vilket i så fall skulle kunna innebära samverkan med bland annat S och att släppa fram Löfven som statsminister, som ju C tidigare emellertid röstat bort.

Enligt min uppfattning är detta ett högst möjligt scenario på grund av de interna stridigheter som finns inom den så kallade Alliansen, vars sönderfall sker inför öppen ridå. I annat fall går vi troligen mot ett extraval.

Mikael Ingemarsson, Skene