Lärare med koll på dansen

I fokus
Foto:

Mats Grönberg, mellanstadielärare i Länghem och dansbandsmusiker i Bengt Hennings, säger sig ha två uppdrag.

Artikeln publicerades 30 december 2008.

– Jag ska sätta kunskaperna rätt hos eleverna och sätta fötterna rätt hos danspubliken.

Klassrummet i Länghemsskolan är tomt på elever. Mats Grönberg undervisar en sjätte klass, som just nu har slöjd. Här har han arbetat sedan 1978. Han uppskattar den utveckling och förändring som skolan genomgått sedan han blev lärare 1975. Han säger att eleverna är mycket mera frimodiga nu, det finns mera demokrati i klassrummet. En nackdel är att arbetet är ensamt, och att han ibland måste fatta snabba beslut, som kan få honom att verka enväldig.

I hans familj finns många lärare. Farfar hade yrket, liksom hans båda föräldrar. Mats beklagar lärarlönernas dåliga utveckling.

– Vi har ett uppdrag att ta hand om det bästa vi har, nämligen barnen. Det är otroligt ansvarsfullt.

Som lärare måste han ha en bra relation med eleverna. Det är viktigt att alla elever känner sig sedda, tycker han. Alla människor måste få bekräftelse, det är viktigt för alla att se resultat av sitt arbete.

I skolan får Mats själv se resultaten för eleverna efter två år.

– Det är skillnad mot dansbandsjobbet, där jag får en applåd var tredje minut!

Efter lumpen vikarierade Mats som lärare och trivdes mycket bra redan då i skolsituationen. Som 17-åring började han spela rock i källarband i Svaneholm, där familjen bodde på den tiden.

– Mina föräldrar såg till att jag började ta pianolektioner redan som åttaåring, och det är jag glad för nu.

1967 började han spela i Johans och två år senare gick han över till Jillox, där han spelade samtidigt som han utbildade sig till lärare. Det blev 150–200 spelningar per år, och de finansierade hans studier.

– Jag kunde till och med köpa en ny bil, säger han. Det är väl ett underbetyg till lärarhögskolan, att jag knappt behövde vara där för att få min examen.

Med 1970-talet kom diskomusiken och hela dansbandsbranschen dog ut mer eller mindre. Mats Grönberg gjorde ett uppehåll på något år, och sedan fick han erbjudande från Bengt Hennings 1979. Under hela 1980-talet var de bokade 50 dagar per år, mest i Skaraborg på mogendans. På 1990-talet försvann den publiken tills för något år sedan.

– Nu har dansband fått högre status, säger han. I de kulturella finrummen i Stockholm har man nu förstått att dans är en grundmurad kulturföreteelse.

Mats tycker det är synd att recensenterna fokuserar på usla texter i genren. För honom är det fråga om bruksmusik, och han tycker att man borde bedöma musiken utifrån hur den är att dansa till.

– Dansbanden har bidragit till familjebildning, säger han. Ja, kanske till skilsmässor också. Men dans är ett förnämligt sätt att ta kontakt. Dagens dansbanor är demokratiska, alla har en chans till social kontakt.

Musikerna är oftast mycket välutbildade och kan spela vilken sorts musik som helst, säger han. Själv spelar han klaviatur och uppskattar den digitala tekniken. Han tycker att dansbandsmusik ska vara ren, det vill säga fri från konstiga ackord. Alla ska förstå den. Och den spelas ju inte för sittande publik, utan för en aktiv.

Själv är han skaplig dansör, han buggar gärna men får förstås inte tillfälle till det så ofta. Det närmaste året är han uppbokad 38 helger och ledig 13. Sin lediga tid ägnar han gärna åt golf, han har 7,8 i handicap.

– Det är en bra fritidssysselsättning, säger han. Den ger motion, naturupplevelser, socialt umgänge och det finns ett tävlingsmoment.

Han har alltid tränat, han säger att han inte skulle orka med dansbandsjobbet annars. På vintern blir det gym och sommartid tennis. Han gillar skidåkning och har åkt Vasaloppet sju gånger.

Nu har Bengt Hennings varit med i Dansbandskampen i SVT, där man blev ett av de sex bästa banden i Sverige.

– Det kändes bra att bli insläppt i det finrummet, säger han.